Home Gästskribenter

Språk

Swedish Arabic Danish Dutch English Finnish German Norwegian Spanish

Aktuellt

”Haveriet med rättegången i Södertälje är inte unikt”
12.10.10

Felaktiga rättsprocesser. Södertäljerättegången är bara ett

av flera rättsliga haverier på senare år.

Många personer har dömts felaktigt samtidigt som mördare går fria,

skriver Claes Sandgren, professor i civilrätt.

Därför måste nämndemännens och åklagarnas inflytande minska

samtidigt som domarnas roll stärks – tvärtemot regeringens nuvarande inställning.

 läs mer


Gästskribenter
Infiltratörer och informatörer - rättssäkerhetens marodörer?
JURIDISKA FAKULTETEN
vid Lunds universitet
Byron Thörnström Demetriou
Infiltratörer och informatörer -
rättssäkerhetens marodörer?
Examensarbete
30 högskolepoäng
Handledare: Helén Örnemark Hansen
Ämnesområde: Straffrätt
Termin:VT-2012
Innehåll
SUMMARY 1
SAMMANFATTNING 2
FÖRORD 3
FÖRKORTNINGAR 5
1 INLEDNING 7
1.1 Bakgrund till den massiva kritiken 7
1.2 Framtida utblick 9
1.3 Syfte och frågeställning 10
1.4 Avgränsning 11
1.5 Metod och material 12
1.6 Tidigare forskning 14
1.7 Disposition 15
2 NORMALISERING GENOM KRIMINALPOLITISK LOBBYISM16
3 TERMINOLOGI OCH FUNKTION 18
3.1 Informatör 18
3.2 Informatörsverksamhetens polisiära subjekt 19
3.3 Infiltration 19
3.4 Polisiär infiltratör 20
3.5 Civil infiltratör (biträdet av enskilda) 21
4 DEN ÖPPNA POLISEN 22
4.1 Polisens arbetsuppgifter 22
4.2 Polislagen och dess utforming 22
4.2.1 Polislagens - andra paragraf 23
4.2.2 Polislagens - åttonde paragraf 23
4.3 Allmängiltliga principer för polisingripande 24
5 SPANING 25
5.1 Vad är spaning? 25
5.2 Definition av spaning 25
5.3 De allmänna principernas effekt på spaningsverksamheten 26
5.4 Okonventionella spaningsmetoder 27
5.5 Allmängiltliga principer för okonventionella spaningsmetoder 28
6 INFORMATÖRSVERKSAMHETEN 31
6.1 Rikspolissyrelsens författnings-samling avseende informatörer 31
6.2 Paragraf 41, den s.k. "gummiparagrafen" 32
6.3 Om Informatören och dennes motiv 33
7 INFILTRATÖRSVERKSAMHETEN 35
7.1 Vad är infiltration? 35
7.2 Infiltratörsverksamhetens reglering 36
7.3 JO och JK:s uttalanden om infiltratörsverksamheten 37
7.4 Den polisiära infiltratörens lagbundenhet 38
7.5 Den civila infiltratörens lagbundenhet 39
7.6 När och hur infiltratörsverksamheten är tänkt att användas 39
7.7 Infiltrationsoperationernas potentiella syfte 41
7.8 Infiltration i ljuset av Rikspolis-styrelsens föreskrifter och allmänna
råd om användande av informatörer 42
7.9 Om infiltratören och dennes motiv 43
7.9.1 Polisiär infiltratör 43
7.9.2 Civil infiltratör 43
7.10 Infiltrationsoperationer de senaste 12 åren 46
8 POLISMETODUTREDNINGEN 55
8.1 Utredningens uppdrag 55
8.2 Utredningens expertkommité 55
8.3 Utredningens förslag 56
8.3.1 Lagförslagets, 6 Kap. - Annars brottsliga gärningar 56
8.3.2 Lagförslagets, 7 Kap - Biträde av enskilda 59
8.4 Beslutsorganet -Nämnden 60
9 REMISSINSTANSERNAS YTTRANDEN 61
9.1 Det brottsbekämpande klustret 61
9.2 Det humanistiska klustret 62
9.3 Det juridiskt verksamma klustret 63
10 ANALYS OCH SLUTSATS 66
10.1 Analys av informatörsverksamheten 66
10.2 Analys av infiltratörsverksamheten 70
10.2.1 Polisiär infiltration 70
10.2.2 Infiltration med hjälp av privatpersoner (civila infiltratörer) 74
10.3 Analys av polismetodutredningen 78
10.4 Analys av polismetodutredningens lagförslag 80
10.5 Står vi inför en normalisering av det exceptionella? 85
10.6 Slutsats 90
10.7 Framtida forskning 91
BILAGA A 92
BILAGA B 100
BILAGA C 111
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 114
RÄTTSFALLSFÖRTECKNING 119

1
Summary
This thesis discusses the Swedish Police use of, and conduct of,
unconventional reconnaissance and surveillance methods, such as; covert
human intelligence sources (CHIS), Undercover Officers (UO) and
infiltrators (private citizens). The use of the above stated unconventional
methods have been conducted without the explicit and detailed support of
law. The lack of law provided an environment of legal vacuum in which the
police took decisions to commence operations with use of unconventional
reconnaissance and surveillance methods. The police did not take the legal
rights of the individual in account, nor did they account law and order.
Thereby they endured an onslaught of harsh criticism. The Swedish
Government took the criticism into account and appointed a Swedish
Government Official Enquiry (SGOE).1 The Police Method Enquiry
resulted in a Swedish Government Official Report (SGOR) which was
conclude in late December of 2010. The SGOR, has introduced a bill2 which
stands under the consideration of the legislator. The bill has given proposal
for a number of controversial laws for example, to give the police the right
to commit crimes in line of duty. The thesis has examined the SGOE, the
SGOR and the bill. The thesis has also done a survey of The Swedish
Police; historic, present and hypothetical future use of unconventional
reconnaissance and surveillance methods. When taking account of the
Police proven discard of the legal rights of the individual and the discard of
the fundamentals of law and order, one cannot recommended the passing of
the bill. A bill of this magnitude is far-reaching seen in the light of the
Swedish Instrument of Government and should therefore not be passed,
even if the crimes are committed in line of duty and only for the sake, of not
reveling an UO. The above has been conclude after thorough examination
throughout this thesis where account has been taken to the criminological
theory of, The Normalization of The Exceptional, by Professor. J.Flyghed.
1 The Police Method Enquiry - (Polismetodutredningen - Särskilda Spaningsmetoder).
2 SOU 2010:103.

2
Sammanfattning
Uppsatsen behandlar den öppna polisens användning av den
okonventionella spaningsmetoden infiltration.3 Spaningsmetoden har
använts i utevaro av ett uttryckligt lagstöd vilket givit utrymme för
skönsmässiga bedömningar, med avkall på rättssäkerheten som följd.
Ovanstående blev upprinnelse till en anstormning av kritik varefter
regeringen tillsatte en utredning med uppdrag att överväga vissa
straffprocessuella och polisrättsliga frågor, angående de brottsbekämpande
myndigheternas dolda spanings- och utredningsverksamhet.4
Polismetodutredningens slutbetänkande har resulterat i ett flertal lagförslag
och lagändringsförslag samt överväganden avseende polisens framtida
användning av bl.a. infiltratörer. Utredningen har avlagt högst
kontroversiella lagförslag beståendes av att polisen skall få begå brott i
fullgörandet av sin brottsbekämpande och utredande verksamhet. Uppsatsen
har utrett det rådande rättsläget, definierat centrala begrepp och
konkretiserat informatörs- och infiltratörsverksamhetens subjekt och dess
bakomliggande struktur. Utöver nyss nämnda så har uppsatsen analyserat
infiltratörsverksamheten5 samt polismetodutredningens lagförslag6 med
utgångspunkt i Janne Flyheds teori7 varpå flertalet rättssäkerhetsaspekter av
negativ natur framhålls.
Uppsatsen konstaterar att polismetodutredningens lagförslag är allt för
långtgående, verkningslösa och samtidigt ensidigt präglade av de
brottsbekämpande myndigheternas önskemål. Ett realiserande av
utredningens förslag skulle i uppsatsens mening undergräva rättsväsendets
legitimitet och oåterkalleligt urholka rättssäkerheten.
3 Uppsatsen behandlar även polisens informatörsverksamhet i den mån denna tangera
infiltratörsverksamheten.
4 Polismetodutredningen - särskilda spaningsmetoder, SOU 2010:103.
5 Samt informatörsverksamheten i den mån denna tangera infiltratörsverksamheten.
6 6 Kap. Annars brottslig gärning och 7 Kap. Biträde av enskilda.
7 Normalisering av det exceptionella.

3
Förord
Jag vill härmed tacka mina föräldrar för det ovärderliga stöd som Ni givit
mig sedan den dag jag kom till världen. Utan stöd och eviga övertalningar
så hade denna uppsats aldrig påbörjats eller avslutats. Jag vill även tacka
min Sambo för det ovärderliga stöd och den enastående förståelse som Du
haft under min studietid.
Till min handledare; Helén Örnemark-Hansen; - Tack för alla den hjälp
som du bistått med.
Till Advokat, Lars Kruse; - Tack för att du ledde mig in på detta spår.
Till Advokat, Johan Eriksson, - Tack för att du ägnade tid till att beskriva
verksamheten vilken uppsatsen behandlar.
Till Advokat, Peter Althin; - Tack för hjälpen, allt kom till användning.
Till Statsåklagare; Nils-Eric Schultz - Tack för den tid som du avvarat.
Till författaren och tillika journalisten, Dick Sundevall; - Tack för att du
delat med dig av din kunskap och belyst centrala problem.
Till författaren och tillika journalisten, Lasse Wierup; - Tack för dina
förtydliganden.
Till författaren och tillika journalisten, Joakim Palmkvist; - Tack för
infallsvinklarna.

4
Tack till alla som delat med sig av sin kunskap. Vissa av er finns namngivna
i nedanstående del, andra syns inte alls då ni begärde att få vara anonyma.
Advokat, Tomas Nilsson
Advokat, Mikael Nilsson
Professor, Petter Asp
Professor, Mårten Schultz
Journalist, Gubb-Jan Stigson
Svea Hovrätts President, Fredrik Wersäll
Chefrådman, Stefan Reimer
Rådman, Martin Persson
Sveriges Television, Uppdrag granskning
Tack till Rikspolisstyrelsen som bidragit med material och tack till de
poliser som medverkat. Särskilt tack till dig som fört långa samtal och
diskussioner med mig. Uppsatsen blev antagligen inte linje med er
verksamhets önskan men jag hoppas att du likväl finner den intressant.
Till; Mormor Karin, Morfar Ebbe, Papous Vyronas, Yaya Vasiliki och
Thios ó Petros - Ni finns om än inte här.
/
Vänligen
Byron Thörnström Demetriou

5
Förkortningar
BrB Brottsbalken
CHIS Covert Human Intelligence Sources
Dnr Diarienummer
FBI Federal Bureau of Investigation
FuK Förundersökningskungörelsen
GOB Gruppen mot Grov och Organiserad Brottslighet
HD Högsta domstolen
HovR Hovrätt
Ibid. Ibidem, på samma ställe.
JK Justitiekanslern
JO Justitieombudsmannen
Ju Justitiedepartementet
KUT Kriminalunderrättelsetjänsten
NJA Nytt juridiskt arkiv
PL Polislagen
Prop. Proposition
RB Rättegångsbalken
RF Regeringsformen
RPS Rikspolisstyrelsen
RPSFS Rikspolisstyrelsens författningssamling
RåR Riksåklagarens riktlinjer
SGOE Swedish Government Official Enquiry
SGOR Swedish Government Official Report SGOR
SIS Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden
SJFB Svenska journalistförbundet
SOU Statens offentliga utredningar
SSI Sektionen för Särskilda insatser
SÄPO Säkerhetspolisen
TR Tingsrätt
UC Under cover

6
UO Under Cover Officer

7
1 Inledning
Vid fullgörandet av sin brottsbekämpande och utredande verksamhet så
använder sig polisen utav flera olika arbetsmetoder. Två kända och högst
konventionella befogenheter som polisen har till sitt förfogande är rätten att
gripa samt förhöra misstänkta. Utöver de konventionella arbetsmetoderna så
återfinns även s.k. okonventionella spaningsmetoder vilka innefattar ett
användande av infiltrationsoperationer. Nyssnämnda tangeras inte sällan av
den s.k. informatörsverksamheten.
Användningen av civila8 och polisiära infiltratörer har gjorts i utevaro av ett
uttryckligt lagstöd. Besluten har således fattats i en legal gråzon varefter det
förts livliga diskussioner och debatter gällandes metodernas tillåtenhet och
lämplighet. Debatten må ha svalnat lite ur massmedial synvinkel men i
skrivande stund så är ämnet åter i ropet och tillika högst aktuellt, detta då
regeringen nyligen erhållit polismetodutredningens slutbetänkande.9 Inom
en snar framtid kan regeringen således komma att lagstifta i linje med
utredningens förslag, varpå ett användande av civila och polisiära
infiltratörer kan komma att blir ett mera permanent inslag i polisens
existerande arsenal av brottsbekämpande verktyg. Därtill så har
ovannämnda utredning avlagt högst kontroversiella förslag bl.a. beståendes i
att de polisiära infiltratörerna skall ges möjlighet till att begå brott vid
fullgörandet av deras tjänsteutövning.
1.1 Bakgrund till den massiva kritiken
I ett reportage den 9 november 2004 avslöjade en av Dalademokratens
kriminaljournalister10 en för Sverige tidigare okänd polisiär arbetsmetod.
Närmare bestämt så avslöjades den svenska polisens användning av s.k.
8 Privatpersoner som infiltrerar kriminella konstellationer på uppdrag av polisen.
9 SOU 2010:103.
10 Gubb-Jan Stigson.

8
civila infiltratörer.11 Avslöjandet röjde å ena sidan infiltratören Peter Rätz12
täckmantel vilket per automatik innebar ett abrupt avslut på hans nio åriga
uppdrag och karriär. Å andra sidan blottlades en polisiär arbetsmetod vilken
tidigare varit okänd, dels för gemene man men även för större delen av det
svenska rättsväsendet. Ovanstående händelser blev upprinnelsen till en
mängd; infekterade debatter, rättsprocesser, resningsansökningar och
hemliga förlikningar. Justitiekanslern (JK) och Justitieombudsmannen (JO)
utredde ärendegången kring Peter Rätz varefter dessa uttalade stark kritik
mot polisen och dessas val av arbetsmetodik. Trotts JK och JO:s rapporter
och trots att de inblandade13 tillstyrkt14 majoriteten av de spektakulära
händelseförloppen så nekade15 den öppna polisen till att de någonsin använt
sig av civila infiltratörer.
Polisen kritiserades inte enbart av JO och JK utan även av ett flertal
digniteter så som; åklagare16, domare17, politiker18, journalister19 och
namnkunniga försvarsadvokater.20 I farvattnet av den kritiska granskningen
framkom bevis på att polisen förvanskade och hemlighöll väsentlig
information för försvaret (de misstänkta och tilltalade samt dessas
försvarare), åklagare och domstolar.21 Kritikerna hävdade även att ett antal
personer vilka dömts för brott hade förmåtts att begå gärningarna på
uppdrag av civila infiltratörer, varpå polisen direkt eller indirekt ägnade sig
åt brottsprovokation. Utöver ovanstående framlades kritik för att
11 Privatpersoner som infiltrerar kriminella konstellationer på uppdrag av polisen.
12 Sveriges kändaste civila infiltratör med kodnamn "Pia" vilken verkade under nio år.
13 Innefattar den civila infiltratören, dennes närmaste kontaktperson samt dennes
överordnade.
14 Under de efterföljande rättegångarna och i flertalet publikationer.
15 Än idag den 23/5-12 så bestrider höga chefer inom Rikskriminalpolisen och
Rikspolisstyrelsen att metoden någonsin använts. Hur dessa ställer sig till att JK och JO nått
en annan konklusion har dessa inte velat kommentera.
16 Statsåklagaren, Nils-Eric Schultz.
17 Fredrik Wersäll.
18 Caroline Szyber.
19 Dick Sundevall.
20 Lars Kruse, Johan Eriksson och Peter Althin.
21 JO, Dnr. 1772-2007.

9
privatpersoner vilka värvades som infiltratörer likt "kanonmat"22 sattes ut i
aktiv tjänstgöring utan adekvat utbildning eller skydd.23
Den kritik som anfördes mot de polisiära infiltratörerna var i stora delar
likställd med den som anförts mot de civila med ett tillägg om att de
polisiära infiltratörerna ansågs provocera fram bevis och erkännande, under
högst tvivelaktiga former.
Antalet regelrätta tjänstefel, rättegångsfel, justitiemord och andra direkta
rättsvidrigheter som är hänförliga till polisens användning av infiltratörer är
outrett, men mörkertalet antas vara mycket stort. Till detta har JO och JK:s
utredningar nått konklusionen om att polisens undanhållande av väsentlig
information inte varit i enlighet med fundamentala rättssäkerhetsgarantier,
något som indikerar metodernas oförutsägbara natur.
Med anledning av allt i ovanstående så har några av Sveriges kanske främsta
juridiska digniteter24 efterfrågat en sanningskommission25 vilken skulle
utredda polisens användning av infiltratörer. Därtill efterfrågades en tydlig
lagstiftning vilken skulle reglera polisens användning av infiltratörer.
1.2 Framtida utblick
Den massiva kritiken mot polisens systematiska användande av infiltratörer
och utevaron av en lagstiftning föranledde att regeringen genom beslut den
20 december 2007 bemyndigade chefen för Justitiedepartementet att tillkalla
en särskild utredare.26 Utredarens uppdrag bestod i att överväga vissa
straffprocessuella och polisrättsliga frågor angående de brottsbekämpande
myndigheternas dolda spanings- och utredningsverksamhet. Utredningen
vid namn särskilda spaningsmetoder27 slutfördes i december 2010 och
utmynnade i ett antal lagförslag, lagändringsförslag samt överväganden
22 Statsåklagare Nils-Eric Schultz.
23 Ibid.
24 Nils-Eric Schultz, Peter Althin och Mårten Schultz.
25 Tidningen Metro, 2010-11-19.
26 Stefan Reimer.
27 SOU 2010:103.

10
avseende polisens framtida användning av bl.a. civila och polisiära
infiltratörer.
1.3 Syfte och frågeställning
Syftet med denna uppsats är att presentera användandet av polisiära och
civila infiltratörer inom ramen för den öppna polisverksamheten. Jag
kommer därtill att presentera och analysera polismetodutredningens28
lagförslag vilka behandlar spörsmålen gällandes polisiära och civila
infiltratörer. Uppsatsen kommer att ha ett futuristiskt fokus och utgår
därmed från att polismetodutredningens29 lagförslag kommer att
genomröstas. Uppsatsen kommer därmed se till de potentiella konsekvenser
som införandet av lagförslagen kan komma att medföra. I uppsatsen utreds
lagförslagen för att se ifall dessa ger polisen allt för långtgående
befogenheter.
Uppsatsen kommer även att beskriva beståndsdelarna och subjekten bakom
den civila och polisiära infiltratörsverksamheten.30 Risker och potentiella
följder som infiltratörerna står inför kommer att belysas om än
övergripande. Uppsatsen ämnar även att bana väg för den framtida
forskningen inom sakfrågan. Svagheter i det existerande rättsläget och i den
polisiära arbetsmetoden kommer att belysas och lyftas fram så att andra kan
ta vid och vidareutreda de spörsmål som jag på grund av tidsbrist inte haft
möjlighet att fördjupa mig i.
I ett led till att besvara den övergripande frågeställningen baseras uppsatsen
på nedanstående frågeställningar;
• Hur sker en normalisering av exceptionella spaningsmetoder?
• Vad menas med och vad innefattar begreppen, informatör samt civil
och polisiär infiltratör?
28 SOU 2010:103.
29 Ibid.
30 Samt informatörsverksamheten i de delar denna tangerar infiltratörsverksamheten.

11

• Hur utläser polisen sin befogenhet till att använda civila och
polisiära infiltratörer?
• Återfinns de några hävdvunna principer i utevaron av en lagstadgad
reglering och i så fall vilka?
• Vad menas med och vad innefattar begreppen, spaning och
okonventionella spaningsmetoder?
• Hur företas och vad händer under en infiltrationsoperation?
1.4 Avgränsning
En geografisk avgränsningen har företagits i denna uppsats vilken har
bestämts till Sverige. Detta innebär att uppsatsen uteslutande behandlar
svensk lagstiftning och svensk rättspraxis, därmed exkluderas komparativa
jämförelser. Frågeställningarna behandlas enbart utifrån de förutsättningar
som gäller för den öppna polisen varefter Säkerhetspolisens ageranden inte
blir föremål för granskning.
I detta arbete ligger fokus på den okonventionella spaningsmetoden
infiltration och uppsatsen tar således upp frågor som rör metodens; rättsliga
ställning, användning och innebörd. Uppsatsen kommer att redovisa för
informatörsverksamheten i den mån denna tangerar
infiltratörsverksamheten. Uppsatsen ämnar inte att behandla eventuell
processrättsliga problematik som kan tänkas uppstå vid ett användande av
infiltratörer. Rättssäkerhetsaspekter vilka aktualiseras kommer dock att
belysas att tas upp.
Uppsatsen ämnar att diskutera såväl det framtida men likväl det historiska31
användandet av civila och polisiära infiltratörer. Då uppsatsen fokuserar på
den historiska, nuvarande och framtida användningen av polisiära och civila
infiltratörer så kommer en central del av uppsatsen kretsa kring
polismetodutredningens lagförslag, Annars brottslig gärning och Biträde av
enskilda. Polismetodutredningens övriga lagförslag kommer således att
31 Senaste årtiondet.

12
exkluderas. Därtill kommer den eventuella problematik som ett potentiellt
lagstadganden för ett användande av civila och polisiära infiltratörer att
belysas.
Äldre doktrin som behandlar ämnet kommer redogöras för i de delar detta
anses vara nödvändigt. Uppsatsen kommer inte att företa en fördjupad studie
avseende de risker som infiltratörer kan tänkas utsättas för i och med dessa
tjänstgöring, eventuella risker kan dock komma att nämnas i förbigående.
Uppsatsen och de spörsmål som den aktualiserar är könsneutrala, därmed
kommer inga genusrelaterade åtskillnader eller konklusioner att företas.
1.5 Metod och material
Metod och teoretisk utgångspunkt
Uppsatsen har genomförts med utgångspunkt i traditionell rättsdogmatisk
metod vilken innefattar en genomgång av; lagtext, förarbeten, praxis och
doktrin. Till ovanstående så gör uppsatsen ett avstamp i Janne Flygheds
teori om Normaliseringen av det exceptionella, (se Kap 2. i uppsatsen). De
fynd som görs utmed uppsatsen prövas sedermera mot Flygheds teori.
Utöver ovanstående så har ett antal kvalitativa intervjuer företagits med
bl.a.; advokater, poliser, åklagare, professorer, författare och journalister
vilka alla haft anledning till att reflektera över polisens informatörs- och
infiltratörsverksamhet i och med deras yrkesutövning. Intervjuerna har
genomförts till förmån för uppsatsens mera verklighetsbaserad infallsvinkel
och intervjupersonernas erfarenheter har varit av oerhörd vikt.
Intervjupersonerna representerar ett brett spektrum av yrkeskategorier vilket
har sin grund i ett medvetet urvalsförfarande, då en nyanserad
informationsinhämtning varit att föredra.

13
Material
Infiltratörs- och informatörsverksamheten har inte varit föremål för extensiv
forskning i modern tid varpå tillgång till juridisk doktrin och övrig litteratur
är begränsad och således av äldre karaktär. I utevaro av en lagstiftning
saknas även tillhörande lagregler och eventuella lagkommentarer. Därtill så
vill polisen inte uttala sig om verksamhetsgrenarna.
Infiltratörsverksamheten har dock omnämnts och beskrivits i förarbetena till
polislagen.
Insyn i den polisiära infiltratörsverksamheten har således givits av ett fåtal
domar där metoden redogjorts för, om än fragmentariskt.32 Viss insyn i den
civila infiltratörsverksamheten har dock givits med anledning av flertalet;
journalistiska avslöjanden33, litterära alster34, rättsprocesser35 och
dokumentärer36 i kombination med avgöranden från Justitiekanslern37 och
Justitieombudsmannen.38 Insyn i informatörsverksamheten har givits med
utgångspunkt i Rikspolisstyrelsens39 föreskrifter.
Intervjuer
Då jag sedan tidigare författat en uppsats40 vilken fokuserat på polisen så har
jag haft anledning att initiera kontakt med ett flertal poliser vilka ingått i
min tidigare forskning. Utöver mina tidigare kontakter så har jag fått
möjlighet att genomföra intervjuer med poliser från följande enheter;
Rikspolisstyrelsen, Rikskriminalen, Länskriminalen, Gruppen för Grov
Organiserad Brottslighet (GOB), Kriminalunderrättelsetjänsten (KUT),
Sektionen för Särskilda Insatser (SSI) och övriga delar av
spaningsverksamheten.
32 Högsta domstolen, Mål nr: B-2150-11.
33 Sveriges Television, Uppdrag granskning, 2011-10-23.
34 Hanteraren och Peter Rätz - nio år som undercoveragent.
35 NJA 2006 s.145, Ö 5345-08, Ö 3798-08.
36 SVT Uppdrag granskning.
37 JK, Dnr. 7284-08-22.
38 JO, Dnr. 1772-2007.
39 RPSFS 2007:5, FAP 490-1 och RPSFS 2009:2, FAP 490-1.
40 Ställ in dig i ledet! Effektiva team inom en auktoritär organisation.

14
Intervjuer har genomförts med Advokaterna; Lars Kruse, Johan Eriksson,
Peter Althin, Tomas Nilsson och Mikael Nilsson. Nyss nämnda har genom
sin profession haft anledningen till att reflektera över polisens användning
av såväl informatörer som infiltratörer. Intervjuer med bl.a. följande
företrädare för rättsväsendet har likväl företagits; Hovrättspresident Fredrik
Wersäll, chefsrådman Stefan Reimer tillika särskild utredare i
polismetodutredningen samt rådman Martin Persson tillika sekreterare i
polismetodutredningen.
Djupgående intervjuer har genomförts med; Statsåklagare Nils-Eric Schultz,
Professor Petter Asp och Professor Mårten Schultz, Advokat Johan Eriksson
och Advokat Peter Althin. Djupgående intervjuer har även genomförts med
författarna och tillika journalisterna Dick Sundevall, Lasse Wierup samt
journalisten Gubb-Jan Stigsson.
Avseende intervjuerna så har dessa företagits i samtalsform varefter de inte
dikterats av på förhand strängt hållna mallar. I förväg specificerade och
vägledande frågor har förekommit och har tjänat som en röd tråd. De
personer som på grund av sina befattningar inte velat framträda med namn
har beviljats källskydd. Min handledare har emellertid erbjudits en
bekräftelse av de intervjuade vilken tjänat som bevis för att intervjuerna de
facto genomförts och att dessa företagits i enlighet med god forskningssed.
1.6 Tidigare forskning
Huvudämnet i ifrågavarande uppsats, de s.k. okonventionella
spaningsmetoderna har avhandlats vid ett flertal tillfällen och vid olika
juridiska fakultet. Mina föregångare har likt mig gjort ett försök till att
strukturera och analysera ett brett spektrum av spaningsmetoder vilka
används trots utevaro av en konkret lagstiftning. Vissa har lagt tonvikt vid
den provokativa komponenten medans andra fokuserat kring bruket av
tekniska hjälpmedel.

15
Vid tiden för ovanstående personers forskning så hade
polismetodutredningen inte överlämnat sitt slutbetänkande varefter dessas
forskning haft sin grund i äldre doktrin. I mottsats till mina föregångare så
har jag de facto haft möjlighet till att begrunda utredningens förslag varefter
min forskning företas på grundval av ett nyutkommet alster. Jag har således
kunnat föra hypotetiska och futuristiska resonemang med ett parallellt
beaktande av de brottsbekämpande myndigheternas verksamhetsambition.
Då min forskningsmetodik även innefattar flera intervjuer med bl.a.
advokater, professorer, flertalet juridiskt verksamma kritiker, författare och
initierade företrädare för rättsväsendet så anser jag mig ha fört forskningen
från det arkaiska och närmare det moderna, om än på magisternivå. Som
tidigare forskning är även Ingrid Helmius skrift; Polisens rättsliga
befogenheter vid spaning, samt JO och JK:s initiativärenden41 värd att
nämna.
1.7 Disposition
Detta arbete är indelat i elva kapitel;
I det inledande kapitlet framgår den bakomliggande diskussionen och
upprinnelsen till denna uppsats samt dess metodik. Av det andra kapitalet,
framgår professor Flygheds teori. I det tredje kapitlet definieras och ges
uttryck för den polisiära terminologin vilket är av vikt för denna uppsats. I
det fjärde kapitlet ges uttryck för hur polisen utläser sin rättsliga befogenhet
till att företa infiltrationsoperationer. I det femte kapitlet ges uttryck för vad
som inbegrips i ordet spaning. I det sjätte kapitlet analyseras
informatörsverksamheten. I det sjunde kapitlet företas en fördjupad analys
av infiltratörsverksamheten. I det åttonde kapitlet återges
polismetodutredningens lagförslag. I det nionde kapitlet ges uttryck för
remissinstansernas uttalanden och i det tionde kapitlet företas en analys
varefter en slutsats kan utläsas. Invid slutsatsen framgår även några förslag
på framtida forskning.
41 JO, Dnr. 1772-2007.

16
2 Normalisering genom
kriminalpolitisk lobbyism
Kriminalpolitikens fundamentala uppgift är att förebygga och stävja
brottsligheten i samhället. I arbetet med att stävja kriminella förehavanden
så är utformandet av nya men likväl användandet av ikraftträdda polisiära
metoder av central betydelse, inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt.
Normalisering av det exceptionella
Den normavvikelse som ett brott eller en kategori av brott förorsakar får inte
bekämpas eller utredas med vilka medel som helst. Således aktualiseras
frågan; Om, motmedlen som sätts in är proportionella, eller ej? J. Flyghed,
professor i kriminologi har diskuterat detta i sin teori - Normaliseringen av
det exceptionella.42 Med det exceptionella åsyftas okonventionella metoder
likt infiltration, vilka sätts in som ett motmedel mot den grova och
organiserade brottsligheten. Med normalisering av det exceptionella menas
att en okonventionell metod har en viss benägenhet till att utvidgas och
således tillämpas på brottslighet vilken den inte var ämnad till.43 Metoderna
utformas således för att initialt användas mot mycket grov och exceptionell
brottslighet men när de väl introducerats sker en glidande tillämpning, varpå
metoderna används allt oftare och mot lindrigare brottslighet, tvärt emot
metodens intention.44 Ifrågavarande normaliseringsprocess är den s.k.
länken mellan exceptionalitet och normalitet. En temporär lösning och
arbetsmetod vilken motiverats av ”tidsperiodens allvar” (hotbild), framstår
därefter som en nödvändig åtgärd vilken bör bli bestående.45 På så sätt blir
den grövsta brottsligheten trendsättande och ett svepskäl till införandet av
nya metoder. Denna expansionsbenägenhet har varit särskilt märkbar för s.k.
okonventionella metoder.
42 Flyghed, s. 38ff.
43 Ibid., s. 47.
44 Ibid., s. 48.
45 Ibid., s. 49.

17
Normaliseringen kan delas in i två huvudtyper; hotbildsnormalisering och
medelnormalisering,46
Hotbildsnormalisering; handlar om att man utifrån ett bristande underlag
framställer en hotbild som större än vad den faktiskt är. Exempel på detta är
när polisen utpekar och haussar kriminellt belastade gäng genom att
tillskriva dem epitet som "maffia" och t.ex. uttalar att "dessa gäng är
skyldiga till 90% av all narkotika- och vapensmuggling". Förekomsten av
sådana "extrema" brottssyndikat påverkar i förlängningen lagstiftaren och
konstruerar en uppfattning om att ett akut skyddsunderskott föreligger,
varpå dessa förmås till att införa nya metoder. Hotbildskonstruktioner är
således av överhängande vikt då polisen efterfrågar nya s.k. effektiva
metoder.
Medelnormalisering; Denna form av normalisering kan ske på två sätt. Den
första formen sker då en ny metod införts mot ett specifikt och avgränsat
hot. Trotts att det ursprungliga hotet fallit bort så stadfästs metoden. När en
metod blivit vedertagen så sprider sig användningen till andra lindrigare
brottsområden.47 "Exempel på ovanstående är t.ex. 1952 års
tvångsmedelslag vilken tillkom under en specifik situation (utrikespolitisk
anspänning mot riktes säkerhet), mot en allvarlig och ovanlig brottslighet
(spioneri), för att därefter expandera dess tillämpning".48 Den andra formen
av medelnormalisering sker uteslutande i de delar av den polisiära
verksamheten vilka är verksam i svårkontrollerade och legala gråzoner, likt
infiltratörsverksamheten.49 Då det inte klart framgår vad som är tillåtet
kontra otillåtet, så är risken för att polisen tänjer på gränserna
överhängande.50 Då polisen tänjt på gränserna och påvisat att metoden är
effektiv till den grad att den är "oumbärlig", så har lagstiftaren oftast inget
annat val än att legalisera metoden.51
46 Flyghed, s. 51.
47 Ibid., s. 52.
48 Ibid., s. 56.
49 Ibid., s. 57.
50 Ibid., s. 54.
51 Ibid., s. 57.

18
3 Terminologi och funktion
Den organisatoriska struktur och terminologi som omgärdar polisens
informatörs- och infiltratörsverksamhet är komplex och till detta återfinns
ingen entydig begreppsdefinition. Skillnaden mellan en informatör och en
civil infiltratör är stundtals hårfin och man måste veta, när och hur det
förstnämnda övergår till det senare. Nyssnämnda är av central betydelse för
denna uppsats men även för polisen, varefter jag ställt mig frågandes till
utevaron av konkreta definitioner i bl.a. deras föreskrifter. För att man som
läsare av denna uppsats skall kunna uppnå en högre och fördjupad förståelse
för polisens informatörs- och infiltratörsverksamhet så är det i min mening
av synnerlig vikt att man inte bara nämner ett visst begrepp och därmed
håller det som allmänt känt, utan att man därtill exemplifierar och definierar
det. Ett särskiljande av begreppen informatör och infiltratör har visat sig
svårt även bland de poliser vilka jag intervjuat, varefter jag tillägnat
ifrågavarande kapitel till att ge läsaren en fullgod och konkret
begreppsdefinition.
3.1 Informatör
Med informatör menas en person vilken lämnar information till polisen.
Kommunikationen mellan en informatör och en polis skall genomsyras av
att polisen intar en passiv roll i sin informationsinhämtning. Med passiv
informationsinhämtning menas att polisen inte påverkar eller dirigerar
informatören i dennes inhämtnings metod.52 Att polisens kontakter med en
informatör skall vara befriade från aktiva och riktade uppmaningar avseende
dennes underrättelseinhämtning innebär inte att polisen är förhindrad från
att ställa kompletterande frågor av allmän eller specifik karaktär.53
52 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.
53Eget resonemang efter, e-contrario slutsatts med beaktande av Spanark-rapporten , s. 51
och RPSFS 2007:5, FAP 490-1.

19
3.2 Informatörsverksamhetens polisiära
subjekt
En hanterare; är en polis vilken har utsetts till att ansvara för kontakten med
en eller flera informatörer. Hanteraren ansvarar för; (i) de löpande
kontakterna med en eller flera informatörer (ii) för deras och sin egen
säkerhet (iii) för att mottagen information redovisas i underrättelseuppslag
vilket bl.a. innefattar en bedömning av informatörens tillförlitlighet och
informationens sakriktighet.54
En kontrollant; är en polis i arbetsledande ställning vilken av den berörda
polismyndighet har utsetts för att ansvara för informatörsverksamhet vid en
särskild enhet. En kontrollant leder, kontrollerar och följer upp den
verksamhet som bedrivs av en eller flera hanterare.55
En myndighetsansvarig kontrollant; är en polis i arbetsledande ställning
som av berörd polismyndighet utsetts för att ansvara för
informatörsverksamheten vid myndigheten. Den myndighetsansvarige
kontrollanten är kontaktperson för sin polismyndighet och representerar den
i det nationella nätverket för informatörsverksamhet. Därtill skall denne
planera, kontrollera och följa upp polismyndighetens informatörverksamhet
och därigenom säkerställa att hanterarregistret förs på föreskrivet sätt. Inom
ramen för uppdraget skall denne även säkerställa att hanterare och
kontrollanter journalför sitt arbete på föreskrivet sätt.56
3.3 Infiltration
Med infiltration åsyftas då en polisman eller en eventuell bulvan för polisen
(civil infiltratör) - tar tjänst hos någon eller på annat sätt söker ta sig in i
dennes verksamhet i syfte för att söka upplysningar för uppdagande av
brott.57
54 Referat av RPSFS 2007:5, FAP 490-1.
55 Ibid.
56 Ibid.
57 Prop. 1983/84:11 s. 45.

20
3.4 Polisiär infiltratör
En polisiär infiltratör (under cover polis) är en polisman som genomgått
adekvat specialutbildning. I enlighet med sin arbetsgivares instruktioner och
i linje med sin yrkesutövning infiltrerar denne olika konstellationer vilka är
av intresse för polisverksamheten. En polisiär infiltratör kan således utföra
sina infiltrationsuppdrag genom en mängd olika tillvägagångssätt.58
En polisiär infiltratör kan exempelvis infiltrera genom att;
(i) dölja sin polisiära yrkesutövning genom att underlåt att yppa
den,
(ii) dölja sin polisiära yrkesutövning genom ett förledande, kan
t.ex. uppge att han är snickare, mekaniker, yrkeskriminell mm,
(iii) under en begränsad tid tillerkännas fingerade59 personuppgifter
så att han kan agera utan anknytning till sin verkliga identitet,
(iv) en civil infiltratör eller annan polisiär infiltratör introducerar
honom för viss grupp eller annan sammanslutningen vilken är
av intresse för polisen,
En polisman kan inte uppnå informatörsstatus då han alltid är polis,
ovidkommande om han agerar med fingerade personuppgifter eller under
annan täckmantel.
58 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.
59 Med stöd av lagen (2006:939) om kvalificerade skyddsidentiteter.

21
3.5 Civil infiltratör (biträdet av enskilda)
Med civil infiltratör menas en privatperson som på uppdrag av polisen
exempelvis bereder sig tillträde till en för polisen intressant konstellation
(innefattar begreppen gäng, klubb m.fl.). En civil infiltratör kan även vara
en informatör som övergått från att ensidigt överlämna information till
polisen, till att på ett mera aktivt och riktat sätt gå polisens intressen
tillmötes.60 En informatör övergår således till att ses på som en civil
infiltratör i samma stund som hans agerande sker i enlighet med polisens
instruktioner.61
En civil infiltratör kan således infiltrera genom att;
(i) nyttja sitt naturlig tillträde till en gruppering vilken polisen har
intresse i, varefter hans informationsinhämtning och
agerande sker i enlighet med polisens instruktioner62,
(ii) utan att ha naturligt tillträde i enlighet med (i) och på uppdrag
av polisen antingen; penetrerar, närmar sig, söker
medlemskap eller affiliering med en för polisen intressant
struktur eller konstellation, varpå informationsinhämtningen
sker i enlighet med polisens instruktioner.63
En civil infiltratör kan på inga grunder tituleras som informatör då han i sin
roll som infiltratör redan passerat denna gränsdragning. Därtill presumeras
en civil infiltratör alltid vidarebefordra inhämtad information till polisen.64
En sekundär distinktion mellan den å ena sidan polisiära och den å andra
sidan civila infiltratören är att den civila infiltratörens uppdrag inte grundar
sig i något anställningsförhållande hos en polismyndighet.65
60 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.
61 Spanark-rapporten., s. 48.
62 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.
63 Ibid.
64 Eget resonemang.
65 Framkommit i intervju med Statsåklagare, Nils-Eric Schultz.

22
4 Den öppna polisen
4.1 Polisens arbetsuppgifter
Polisens uppdrag och likaså ändamålet med polisverksamheten framgår av
1§ polislagen (1984:387) (hädanefter benämnd som polislagen alternativt
PL). Av 2 § polislagen framgår polisens arbetsuppgifter. Polislagens
uppräkning av polisiära arbetsuppgifter är på inget sätt en uttömmande
katalogisering då det vid sidan av polislagen finns närmare 150 lagar och
förordningar som ger polismyndigheten befogenhet att fatta olika beslut.
4.2 Polislagen och dess utforming
Polislagen är i enlighet med dess benämning den lag som styr och reglerar
polisens arbete. Lagen ger även uttryck för ett flertal polisiära befogenheter
och skyldigheter, vilka polisen baserar majoriteten av sina dagliga beslut
och ingripanden utifrån. Polislagen är till skillnad från traditionell lagtext
mera allmänt hållen varefter den i berörda delar inbjuder till tolkning. Den
öppna och allmänna utformningen gällandes polisverksamhetens ändamål
och arbetsuppgifter synes vara ett medvetet val från lagstiftarens sida. Med
beaktande av nyssnämnda och eftersom polisen, såväl deras arbetsuppgifter
är föränderliga över tiden så skulle en traditionell och mera kantig
utformning av lagtexten kunna bli problematisk. Lagstiftaren skulle således
behöva komplettera polislagen i paritet med samhällets och polisens
utveckling.66 En långtgående detaljstyrning skulle således utmynna i ett
sisyfosarbete, varvid den öppna ansatsen varit att föredra.67 Som en motpol
till den svävande formuleringen så har lagstiftaren valt att konkretisera de
delar av polislagen vilka är hänförliga till polisens befogenheter och
skyldigheter. Exempel på konkretiseringar är; polismans rätt att använda
våld68 och de s.k. ingripande principerna.69 Trotts innevarande
66 Prop. 1983/84:111, s. 22.
67 Ibid, s. 51.
68 10 § polislagen.
69 8 § polislagen.

23
konkretiseringar så är polislagen inte att ses på som en uttömmande
katalogisering av polisens befogenheter, eftersom ett flertal av dessa istället
framgår ur bl.a. rättegångsbalken70 (RB) och förundersökningskungörelsen71
(FuK).
4.2.1 Polislagens - andra paragraf
Av andraparagrafen polislagen framgår att till polisens arbetsuppgifter hör
bl.a. att; förebygga brott och bedriva spaning och utredning i fråga om brott
som hör under allmänt åtal. De polisiära infiltrationsoperationerna
bemyndigas således av majoriteten av underpunkterna i polislagens andra
paragraf, eftersom operationerna är att ses på som ett verktyg i fullgörandet
av polisens explicita arbetsuppgifter.72 Den underpunkt till polislagens
andraparagraf vilken i sig själv bemyndigar ett användande av t.ex. polisiära
infiltratörer är punkten 3, vilken i enlighet med sin lydelse säger att; polisen
skall bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt
åtal.
4.2.2 Polislagens - åttonde paragraf
Enligt svensk rätt så behöver inte polisen något uttryckligt lagstöd för alla
åtgärder som vidtas i fullgörandet av sina polisiära uppgifter. Åttonde
paragrafens första stycke möjliggör därmed ett användande av
infiltrationsoperationer, då dessa är ett led i fullgörandet av polisens arbetsoch
tjänsteuppgifter.
Vid ett beaktande av första stycket så kan polisen med stöd enbart av denna
bestämmelse vidta olika typer av åtgärder. Enligt andra stycket får
åtgärderna vidtas under förutsättning att de är försvarliga med hänsyn till
syftet och att de inte begränsar fri- och rättigheterna vilka framgår ur
regeringsformen.73 Fri- och rättigheterna i regeringsformen får endast
begränsas eller inskränkas med uttryckligt lagstöd. Den ovannämnda
70 Lag 1942:740.
71 Lag 1947:948.
72 SOU 2010:103 s112ff.
73 Polislagen - en kommentar, s. 36.

24
åttonde paragrafen ger även uttryck för de allt jämte rådande behovs- och
proportionalitetsprinciperna samt legalitetsprincipen. De tre nyss nämnda
principerna skall beaktas och därtill genomsyra allt polisarbete.
4.3 Allmängiltliga principer för
polisingripande
Den åttonde paragrafen i polislagen återfinns under rubriken "Allmänna
principer för polisingripande" och i linje med dess rubricering markeras
paragrafens principiella särställning. I enlighet med vad som tidigare nämnts
ger den åttonde paragrafens första stycke uttryck för behovs- och
proportionalitetsprincipen.
Behovsprincipen; fastslår att ett polisingripande enbart får göras om
ingripandet är nödvändigt för att polisen skall kunna fullgöra sina
uppgifter.74 Proportionalitetsprincipen; tar å andra sidan fasta på det intrång
som ett polisingripande medför för den som utsätts för det, eller för något
annat motstående intresse.75 Proportionalitetsprincipen tar vidare sikte på att
ett eventuellt ingripande inte får stå i proportionellt missförhållande till
ingripandets syfte. Avslutningsvis ger proportionalitetsprincipen uttryck för
den i skrivande stund rådande men likväl självklara principen om att en
polisman inte får begå lagöverträdelser vid fullgörandet av sina
arbetsuppgifter.
Av åttonde paragrafens andra stycke framgår att ett polisiärt ingripande
vilket till sin natur innebär en begränsning av någon av de grundläggande
fri- och rättigheterna vilka framkommer ur regeringsformens andra kapitel,
inte kan baseras enbart på första styckets lydelse. Ett ingripande som
begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheterna kräver således
ett uttryckligt lagstöd. Ifrågavarande krav ger uttryck för den i Sverige allt
jämte rådande, legalitetsprincipen.76
74 Prop. 1983/84:111, s. 77ff.
75 Ibid.
76 Ibid.

25
5 Spaning
5.1 Vad är spaning?
Spaning är ett samlingsuttryck för de åtgärder som polisen företar för att
samla in information och uppgifter för att exempelvis klara upp eller beivra
brott. Att spaning hör till polisens ålagda arbetsuppgifter framgår av 2 § 3p
polislagen. Spaning innefattar såväl de konventionella och de
okonventionella spaningsmetoderna. Spaning används följaktligen i syfte till
att exempelvis, kartlägga personer vilka ingår i olika grupperingar och
organisationer vilka är av intresse för polisen. Karakteriserande för spaning
är att den sker dolt, varefter den grundläggande förutsättning är att detta sker
utan kännedom för den eller de som iakttas.
5.2 Definition av spaning
Definitionen av spaning och dess yttre gränser har diskuterats i doktrin
varefter dessas konklusionerna givit följande vid handen. Enligt Spanorggruppen
77 är spaning del av det polisiära arbete som sker innan en
förundersökningen inleds och karakteriseras då av att det inte finns någon
konkret misstanke om att ett visst brott är begånget. Spanorg-gruppen
menade att spaning innefattar både insamling och värdering av fakta vilken
ligger till grund för framtida beslut om att t.ex. inleda förundersökning eller
beordra ett gripande mm. När skälig misstanke väl uppnåtts så skall det
polisiära arbetet inte längre betecknas som spaning, utan skall istället
klassificeras som ett s.k. utredningsförfarande.78 Nyssnämnda slutsatts
delades av polisberedningen vilka ansåg att spaning åsyftar det orienterande
arbete vilket man senare kan baserar ett eventuellt beslut om att t.ex. inleda
en förundersökning eller beordra ett gripande.79 Det skall tilläggas att
polisen bedriver spaning även då de befinner sig i ett s.k.
77 Spanorg-rapporten. s.16.
78 Spanark-rapporten, s. 124.
79 SOU 1982:63, s.126.

26
utredningsförfarande, varefter ovannämnda distinktion är olycklig och tillika
förvirrande.80 Därav kommer termen spaning hädanefter innefatta det
polisiära agerandet både innan och efter att skälig misstanke uppnåtts.
Det polisiära arbete vilket tar sikte på att samla in och analysera information
vilken kan vara av betydelse för en framtida spaningsinsatts tituleras
vanligtvis som underrättelseverksamhet, vilket således är ett förstadium till
spaning, i ordet strängast bemärkelse.81
5.3 De allmänna principernas effekt på
spaningsverksamheten
De tre allmänna principerna vilka redogjorts för under avsnitt 4.3 skall som
nämnt genomsyra och iakttas utigenom allt polisarbete. Därmed omfattas
den polisiära spaningsverksamheten av såväl; proportionalitets-, behovsoch
legalitetsprincipen.82 Därutöver så skall valet av en eventuell
spaningsmetod förgås av noggrant övervägande varefter de olika metoder
som står till polisens förfogande skall väljas i ljuset av de tre allmänna
principerna.83 Val av spaningsmetod skall således alltid föregås av en
bedömning där man utreder ifall metoden är försvarlig med hänsyn till
åtgärdens syfte och övriga omständigheter.84 Till detta måste en avvägning85
göras mellan den skada och det intrång en viss metod medför eller riskerar
att medföra, kontra brottes art och grovhet, samt de fördelar från
bevissynpunkt som står att vinnas med åtgärden.86 Därtill så skall behovsoch
proportionalitetsprincipen beaktas avseende hur spaningsförfarandet
bedrivs, ovidkommande av vilken metod man valt att fortskrida med. Att en
viss spaningsmetod inte uttryckligen är förbjuden enligt svensk lagstiftning
80 Helmius, s. 20.
81 Polislagen en kommentar, s.36.
82 Prop. 1983/84:111, s. 77ff.
83 Ibid.
84 Ibid.
85 Helmius, s. 88.
86 Ibid., s. 48.

27
kan i sig inte utgöra tillräckliga skäl för man utan vidare kan anta att den är
tillämplig i riket.87
5.4 Okonventionella spaningsmetoder
Under 1970-talet så sades polisen (likt idag) uppleva en ineffektivitet i de
spaningsmetoder vilka stod till deras förfogande. Med anledning av detta så
tillsatte Rikspolisstyrelsen en rad arbetsgrupper vilkas uppgift var att
utarbeta förslag till nya spaningsmetoder.
Spanark-gruppen introducerade begreppet okonventionella spaningsmetoder
i och med publiceringen av deras rapport.88 Genom ett införande av
begreppet okonventionella spaningsmetoder ville de komma bort från de för
tiden rådande begreppen; moderna och sofistikerade spaningsmetoder.
Nyssnämnda begrepp ansågs missvisande och opraktiska eftersom vad som
är modernt och därtill sofistikerat är föränderligt med tiden.89 Spanarkgruppens
grundläggande syfte och mål var att utreda och lämna förslag på
nya och effektiva spaningsåtgärder mot narkotikabrottsligheten. En
delkonklusion och förslag till deras nya spaningsmetoder var således att
dessa skulle genomsyras av mera offensiva metoder vilka var att ses på som
okonventionella, sett i ljuset mot de för tiden rådande.90 Av Spanarkrapporten
framgår ingen exemplifiering eller definition om vad som åsyftas
med konventionella kontra okonventionella spaningsmetoder eller vad som
skulle vara utmärkande för dem.91
I skrivande stund så innefattar begreppet okonventionella spaningsmetoder
bl.a.; dynamisk bevis- och brottsprovokation92, användandet av polisära och
civila infiltratörer, desinformation, kontrollerade leveranser och buggning.93
87 Prop. 1983/84:111, s. 46.
88 Spanark-rapporten.
89 Spanark-rapporten, s. 29. och Helmius s.23.
90 Spanark-rapporten, s.29ff.
91 Helmius s.24-25f.
92 Ej lagenlig metod, men ingår likväl i katalogiseringen.
93 Egen konklusion med beaktande av; Spanark-rapporten, Spanek-rapporten,
SOU 2010:113 och vad som framkommit i intervju.

28
Lagstiftaren synes i skrivande stund anse att begreppet okonventionella
spaningsmetoder utmärker vissa språkliga attribut vilka medför en negativ
framtoning. Ordet okonventionellt, i kombination med polisiära
arbetsuppgifter så som spaning, synes inte blidka den rådande politiska
korrektheten och detta synes ha beaktas då polismetodutredningens titel
fastslogs, varefter denna döptes till; särskilda spaningsmetoder.94 Detta kan
ses som ett försök till att i framtiden ersätta begreppet okonventionella
spaningsmetoder med särskilda spaningsmetoder, varefter det senare
begreppet har en mjukare och mera politiskt korrekt framtoning.
Under resterande delar av denna uppsats så kommer jag likt tidigare
använda mig av begreppet okonventionella spaningsmetoder.95
5.5 Allmängiltliga principer för
okonventionella spaningsmetoder
I utevaro av en lagstiftning så utläser polisen sin befogenhet till att företa
infiltrationsoperationer utifrån de allmänna befogenheterna i polislagen.
Detta ger upphov till ett rättsligt "vakuum" där tolkningsutrymmet är
mycket stort. Detta förefaller sig problematiskt men det återfinns dock fyra
principer96 vilka inte kan bli föremål för en skönsmässig bedömning. Nyss
nämnda principer utarbetades och lades fram i samband med införandet av
den rådande polislagen och anses styrande än idag.97
Den första principen om att polisen; aldrig bör få begå en kriminaliserad
handling för att kunna efterforska eller avslöja ett brott, är fortfarande
rådande. Vissa undantag från principen anses dock godtagbara t.ex.
nödhandlingarna i 24 kap. 4§ BrB.98 Den första principens ordalyselse och
innebörd ses på som en självklarhet av många men det har givits förslag på
att den skall kunna frångås i vissa fall.
94 SOU 2010:103.
95 Eget resonemang med beaktande av de eufemismer som polischefer valt att för sig med.
96 Prop. 1983/84:111 s. 46 ff.
97 SOU 2010:103 s.113ff.
98 Prop. 1983/84:111, s. 46ff.

29
Den andra principen om att polisen; aldrig bör få provocera eller eljest
förmå någon att inleda en brottslig aktivitet, har sin grund i att
brottsanstiftan och medverkan är i sig straffbara gärningar, varefter sådana
metoder hindras med beaktande av den första principen.99 Det skall dock
framhållas att principen inte förhindrar polisen från att företa
bevisprovokativa åtgärder under förutsättning att en brottslig aktivitet
antingen är, påbörjad eller fullbordad.
Den tredje principen om att polisen; aldrig av spaningsskäl får underlåta att
vidta föreskrivna åtgärder mot brott eller en för brott misstänkt person, har
sin grund i flertalet av polislagens paragrafer.100 Ur 9§ polislagen gällandes
rapporteringsskyldighet framgår exempelvis att; när en polisman får
kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall han lämna rapport
om det till sin förman så snart det kan ske. Nyssnämnda princip kan dock
frångås i enlighet med t.ex. reglerna om rapporteftergift. Principen frångås
t.ex. i de fall då tull- och polismyndigheterna initierat en aktion mot
narkotikasmuggling varefter dessa låter en kurir passera gränskontrollen för
att på detta vis följa transporten till dess slutgiltiga destination. Nyssnämnda
förfarande betecknas som en kontrollerad leverans och används för att gripa
huvudmannen och övriga aktörer bakom smugglingsförfarandet.101
Den fjärde principen om att; beslut om sådana spanings- eller
förundersökningsmetoder som avser ett användande av okonventionella
spaningsmetoder bör fattas av åklagare eller polisman i
polischefsbefattning liksom att stränga krav på dokumentation måste
upprätthållas, har sin grund i att de okonventionella spaningsmetoderna inte
får komma att användas allt för lättvindigt.102 Den uttalade ambitionen var
att beslut rörandes ett användande av okonventionella spaningsmetoder i
huvudsak skulle fattas av juridiskt skolad personal så som åklagare eller
99 Prop. 1983/84:111, s.47.
100 Ibid.
101 Prop. 1983/84:111, s. 47ff.
102 Prop. 1983/84:111, s.47.

30
polisman i chefsställning med juristutbildning.103 Av riksåklagarens
riktlinjer104 gällandes handläggningen av s.k. proaktiva åtgärder framgår att
sådan beslut skall fattas av åklagare, en uppfattning som även delas av
JO.105
Till ovanstående kombinationer av principer så skall följande och alltjämte
rådande princip likväl beaktas; det faktum att en viss spaningsmetod inte
uttryckligen är förbjuden enligt svensk lagstiftning kan i sig inte utgöra
tillräckliga skäl för man utan vidare kan anta att den är tillämplig i riket106.
Med beaktande av nyssnämnda så nås konklusionen om att det ställs stora
krav på omdömet hos den som har att träffa avgörandet om en specifik
metod är gångbar eller ej.107 Det skall även nämnas att det i skrivande stund
inte återfinns några riktlinjer vilka beskriver den formella beslutskedjan vid
sjösättandet av polisiära eller civila infiltrationsoperationer.
103 Prop. 1983/84:111, s.47.
104 RåR 2007:1.
105 JO 1997/98 s. 118.
106 Prop. 1983/84:111, s. 46.
107 Ibid., s. 48.

31
6 Informatörsverksamheten
Informatörsverksamheten vilken är en viktig, väl utbyggd och likaså
välbeprövad metod, består i att inhämtandet av information i frågor som rör
brott eller brottslingar sker via en informatör. Till skillnad mot
infiltratörsverksamheten så omgärdas verksamheten av ett väl utbyggt
polisiärt ramverk. Den reglering som finns att tillgå på området är
Rikspolisstyrelsen författningssamling; föreskrifter och allmänna råd om
användande av infiltratörer108, vilka framgår i sin helhet i Bilaga A.
6.1 Rikspolissyrelsens författningssamling
avseende informatörer
Rikspolisstyrelsens författningssamling; föreskrifter och allmänna råd om
användande av informatörer109, är den reglering som finns att tillgå vad
gäller informatörsverksamheten. De paragrafer som är centrala i
ifrågavarande uppsats kommer återges i nedanstående del.
Av 1 § framgår att; författningen endast reglerar polisens användning av
informatörer.110 Således är den inte implementerbar på övriga metoder. Av 8
§ framgår att; ett användande av informatörer skall ingå som ett led i
polismyndighetens brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhet
och skall inriktas för att tillgodose myndighetens planlagda
underrättelsebehov.111 Av den 26 § framgår att; tipspengar får endast
utbetalas inom ramen för informatörsverksamheten.112
Den 1 mars 2009 infördes en nya paragraf (41§) i Rikspolisstyrelsen
författningssamling; föreskrifter och allmänna råd om användande av
informatörer.113
108 RPSFS 2007:5, FAP 490-1.
109 Ibid.
110 Ibid.
111 Ibid.
112 Ibid.
113 RPSFS 2009:2, FAP 490-1.

32
6.2 Paragraf 41, den s.k.
"gummiparagrafen"
Den 41 § i Rikspolisstyrelsen föreskrifter och allmänna råd om användande
av informatörer114 har följande lydelse; "Rikspolisstyrelsen får, om särskilda
skäl föreligger, medge undantag från dessa föreskrifter".115 Med orden,
dessa föreskrifter, åsyftas alla paragrafer (1-40§§) i Rikspolisstyrelsens
författningssamling, se Bilaga A.116
De bakomliggande omständigheterna till det fördröjda införande av den 41§
påstås vara att denna inte hann utarbetas innan införandet av de initiala
föreskrifterna (1-40§§).117 Detta resonemang synes kufiskt eftersom de
initiala föreskrifterna utkom under 2007 varefter Rikspolisstyrelsen således
ägnat närmare två år till att utarbeta en paragraf vilken består av endast elva
enkla ord.
De representanter för Rikspolisstyrelsens vilken jag varit i kontakt med har
lämnat två helt skilda redogörelser avseende paragrafens ändamål. Den
person118 som varit ansvarig för sakfrågan och paragrafens införande
beskriver paragrafen som en säkerhets- och ändamålsventil. Enligt dennes
uppgift så kan den 41§ användas i de fall då en polismyndighet behöver
göra ett avsteg från en eller flera föreskrifter. Ett avsteget kan enligt uppgift
bero på inbördes motsägelser i föreskrifterna eller annan ospecificerad
problematik.119 Personen ifråga kunde dock inte ge någon konkret
exemplifiering och kunde inte heller bistå med några beslut där grunderna
för ett avsteg framgick.120 En person vid Rikspolisstyrelsen har förklarat att
bakgrunden till införande av den 41 § har sin grund i att polisen ville
anställa en person utan polisiär bakgrund vilket hindrades av övriga
114 RPSFS 2009:2, FAP 490-1.
115 Ibid.
116 RPSFS 2009:2, FAP 490-1.
117 Framkommit i intervju med företrädare för Rikspolisstyrelsen vilken begärt källskydd.
118 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.
119 Framkommit i intervju med företrädare för Rikspolisstyrelsen vilken begärt källskydd.
120 Sekretessbelagda beslut.

33
regelverk.121 Den 41 § infördes således för att kringgå denna problematik
och har endast använts vid detta tillfälle.122 Det skall tilläggas att eventuella
avsteg får endast företas först efter att en skriftlig hemställan ställts till
Rikspolisstyrelsen, Rikspolisstyrelsen är således beslutsfattande instans.
6.3 Om Informatören och dennes motiv
I majoriteten av fall så är informatören en kriminellt belastad person och
ofta själv medlem eller provmedlem av en organiserad eller annan löst
sammansatt gruppering. I vissa fall så är informatören en nära anhörig till en
kriminellt belastad individ.123 Utöver ovanstående så finns det även s.k.
fängelseinformatörer vilka lyssnar till de medintagnas i många fall
skrytsamma anföranden av tidigare begångna eller framtida gärningar,
varefter dessa vidarebefordrar informationen till polisen.124
Det bakomliggande motivet till att en informatör förser polisen med
information är i många fall outgrundligt eftersom det ofta återfinns lika
många motivbilder som det finns individer. Därtill så kan en individ präglas
av primära och sekundera motiv, varefter en motivbild ofta är svår att
fastställa.125 Tänkbara motiv som jag fått återberättade för mig är t.ex.
interna maktkamper inom en viss gruppering, tidigare osämja, konkurrens
mellan grupperingar och avundsjuka.126
Det kan exempelvis vara mera förmånligt att lösa en maktkamp inom en
organisation genom att någon av personerna ifråga delger polisen
graverande information, varefter antagonisten kan komma att häktas och
dömas till fängelse. Om så sker, så kan uppgiftslämnaren fylla ut det
vakuum som uppstår och på detta sätt förskansa sig om t.ex. en
nyckelposition i hierarkin.127 Konkurrens om marknadsandelar mellan två
121 Framkommit i intervju med företrädare för Rikspolisstyrelsen vilken begärt källskydd.
122 Bekräftades via e-post korrespondens, se Bilaga C.
123 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.
124 Ibid.
125 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.
126Ibid.
127 Ibid.

34
motstående grupper kan också var ett tänkbart motiv. Det är således mera
förmånligt att decimera en konkurerande organisation genom att delge
polisen information, vilken i förlängningen kanske innebär att
nyckelpersoner i det konkurerande nätverket åtalas och döms till fängelse.128
I kriminella kretsar anses det vara tabubelagt att man som kriminell har
kontakt med polisen. Ovidkommande av detta så är det långt förmånligare
att lösa en hypotetisk konkurrensfråga genom att förse polisen med viss
information än att reglera det uppkomna tillståndet med våld. En våldsam
konfrontation leder inte sällan till att den polisiära närvaron runt gängen
ökar, varpå det blir allt svårare att fortsätta med kärnverksamheten.129 Enligt
uppgift så "tjänar ingen pengar under ett krig"130, varefter ett tyst
undergrävande av antagonisten och dennes verksamhet är ett mera
förmånligt alternativ, hur tabubelagt det än må vara.
Att ovanstående exemplifieringar är mycket målande och därtill
fascinerande förringar i min mening inte det faktum att polisen de facto
utbetalar tipspengar i gengäld för information.131 Ovidkommande om de
monetära utbetalningarna är en primär eller sekundär motivationsfaktor så
måste utbetalningarnas faktum framhållas.
128 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.
129 Ibid.
130 Ibid.
131 1 §, 11§, 24§, 26- 27§§, RPSFS 2007:5, FAP 490-1, och Infiltratören s.24-25ff.

35
7 Infiltratörsverksamheten
7.1 Vad är infiltration?
I regeringens proposition så har man definierat infiltration till att omfatta de
tillfällen då; "en polisman eller en eventuell bulvan för polisen - tar tjänst
hos någon eller på annat sätt söker ta sig in i dennes verksamhet i syfte för
att söka upplysningar för uppdagande av brott".132
I Spanark-rapporten presenteras en annan definition varefter de med
infiltration avser ett förfarande; då en eller flera poliser i hemlighet tar sig in
i en brottsorganisation, för att därigenom införskaffa information.133
Spanark-rapporten gör dessutom en distinktion mellan direkt och indirekt
infiltration. Med det direkta förfarandet så åsyftas de tillfällen då det de
facto är en polisman som genomför infiltrationen, medans det indirekta
förfarandet istället kännetecknas av att det är en enskild som utför
uppdraget.134
Ovidkommande av vilken av ovanstående definitioner man väljer att ansluta
sig till så är det av yttersta vikt att man gör skillnad på, en informatör och en
infiltratör. Av Spanark-rapporten framgår att distinktionen mellan nyss
nämnda begrepp görs utifrån en objektiv granskning, där man utreder ifall
det är polisens uppmaning som influerat till ett visst agerande. Man kan
således dra konklusionen om att en informatör övergår till att ses på som en
infiltratör i samma stund som dennes inhämtningsmetod och likaså agerande
sker i enlighet med instruktioner vilka kan härledas till polisen.135
132 Prop. 1983/84:11 s. 45.
133 Spanark-rapporten s. 51.
134 Ibid., s. 51.
135 Ibid., s. 48.

36
7.2 Infiltratörsverksamhetens reglering
I enlighet med vad som löpt som ett mantra utigenom denna uppsats så
återfinns det ingen lagstadgad reglering vilken tar sikte på polisens
användning av polisiära och civila infiltratörer.136 Rikspolisstyrelsen har inte
heller publicerat några föreskrifter eller allmänna råd likt de som tar sikte på
informatörsverksamheten. Polisiära och civila infiltrationsoperationer har
således sjösatts utifrån vad som kan utlästs av andra och åttonde paragrafen i
polislagen, med ett parallellt beaktande av de allmängiltiga principerna för
polisingripande och okonventionella spaningsmetoder.137
Anledningen till att det inte finns någon lagstadgad reglering på området
grundar sig i att det inte är olagligt att företa infiltrationsoperationer varefter
polisen och privatpersoner har full rätt till att infiltrerar grupper som är av
intresse för dem.138 Förutom de allmänna bestämmelserna i polislagen så
återfinns inga regler vilka i detalj styr polisens rätt att inhämta
information.139 Det finns således ingen lag som förbjuder en polisman från
att söka medlemskap i viss gruppering. Nyssnämnda gäller således även för
privatpersoner varefter dessa är obehindrade från att närma sig och även
söka fullvärdigt medlemskap i vilken motorcykelklubb som faller dem
själva, eller polisen i smaken. Att en polisman använder information som
han säkerställt genom infiltration är inte heller att ses på som olagligt.
Vidare är det inte heller lagstridigt då en privatperson vidarebefordrar
information till polisen ovidkommande om denna kommit honom tillhanda
genom en infiltration.
136 JO Dnr. 1772-2007.
137 Ibid.
138 SOU 2010:103 s.112.
139 SOU 2010:103 s.111ff.

37
7.3 JO och JK:s uttalanden om
infiltratörsverksamheten
Då polisens användning av infiltratörer och informatörer inte är en för tiden
ny företeelse så har både JK140 och JO141 historiskt sett haft anledning att
titta närmare på dessas förehavanden. JO:s och JK:s konklusioner har
påpekat allt vad som tidigare framgått avseende att området är oreglerat. De
har vid flera tillfällen även uttryckt ett missnöje gällandes det legal vakuum
i vilket beslut om att företa operationer tas.
JK har poängterade att även om civila infiltratörer inte hindras av rådande
lagstiftning så innebär detta faktum inte att man kan eller skall använda sig
av dessa metoder på ett lättvindigt sätt.142 Utöver nyssnämnda så anförde JO
att ett samarbete med privatpersoner enbart får ske i rena undantagsfall och
främst menat i de fall då en polisiär infiltratör är förhindrad från att
genomföra uppdraget.143 JO har i en rad avgöranden framhållit att det under
inga omständigheter kan anses accepterat att polisen har ett organiserat
samarbete med privatpersoner i syfte att provocera fram brottsliga
handlingar.144 Det är därtill inte heller godtagbart att polisen har ett
organiserat samarbete med civila även om dessas förehavanden endast har
sin grund i informationsinhämtning, eftersom personen ifråga utsätts för
allvarliga risker.145 En annan viktig aspekt som påpekats av JO är att en
infiltratör rimligen inte heller bör få begå brott.146
Vid sidan av all kritik som JO och JK anfört så har JO utrett fråga om
huruvida ett biträde av enskilda är att ses på som ett överlämnande av en
polisiär arbetsuppgift. JO nåde således konklusionen om att ett biträde av
enskilda inte innebär ett överlämnande av en polisiär arbetsuppgift eftersom
den enskilde enbart biträder polisen i dessa arbetsuppgifter. Således har
140 JK 1982, A.28.
141 JO Dnr. 1772-2007.
142 Ibid.
143 Ibid.
144 JO Dnr: 1772-2007, 1977/78 s. 126., 1997/98 s. 118.
145 JO Dnr. 1772-2007.
146 Ibid.

38
inget bemyndigande eller delegering av en förvaltningsuppgift kommit till
stånd.147
I JO:s senaste initiativärende avseende polisens infiltratörs- och
informatörsverksamhet framhölls en rad intressanta observationer.148 JO
påpekade att det finns inte några regler om när polisen får använda sig av
infiltrationsoperationer, vilket är mycket problematiskt. Ett delmål med
initiativärendet var således att förmå lagstiftaren att på nytt se över de
rättsliga problem som kan uppkomma i samband med en
infiltrationsoperation varefter en lagreglering skulle visa sig vara
önskvärd.149 JO, betonade att polisens undanhållande av väsentlig
information från; åklagare, försvaret och domstolar är helt oacceptabelt.150
JO konstaterade att de personer vilken i flertalet uppmärksammade fall haft
att träffa avgörandet om att sjösätta infiltrationsoperationer förefallit minst
sagt omdömeslöst.151
7.4 Den polisiära infiltratörens
lagbundenhet
En polisman vilken arbetar under täckmantel är fortsättningsvis bunden av
polislagen och övriga lagar vilka är hänförliga till dennes tjänsteutövning.
Därmed så är en polisiär infiltratör fortsättningsvis förhindrade från att
exempelvis begå brott som ett led i fullgörandet av sina arbetsuppgifter.
Vidare är en polisman som arbetar under täckmantel152 fortsättningsvis
berättigad till att agera i enlighet med befogenheterna som framkommer ur
polislagen och övriga lagar vilka är hänförliga till dennes tjänsteutövning.
En polisiär infiltratör kan således fortsättningsvis nyttja sitt tjänstevapen och
gripa misstänkta i samma utsträckning som om han vore uniformerad.
147 JO 1989/90 s. 65.
148 JO dnr: 1772-2007.
149 Ibid.
150 Ibid.
151 Ibid.
152 Med stöd av lagen (2006:939) om kvalificerade skyddsidentiteter.

39
7.5 Den civila infiltratörens lagbundenhet
En civil infiltratören är fortsättnings bunden av Sveriges rikes lagar och den
s.k. "tjänsteutövningen" ger således inte upphov till någon form av
immunitet, varpå denne kommer att bestraffas för de lagöverträdelser som
uppdagas. En viktig distinktion mellan den civila och den polisiära
infiltratören är att den sistnämnde är att ses på som en skolad och för
tjänsten tränad tjänsteman, den förstnämnde är dock en novis civilperson.
7.6 När och hur infiltratörsverksamheten
är tänkt att användas
I enlighet med vad som framgått så skall ett användande av s.k.
okonventionella spaningsmetoder likt infiltration företas först efter mycket
noggrant överväganden. Till detta skall en lång rad principer beaktas och
därtill genomsyra användandet av ovanstående metod. Vid ett beaktande av
de extensiva överväganden som tvunget måste föregå ett användande av
polisiär och civila infiltratörer så bedöms dessa metoder stå utanför det
vardagliga polisarbetet. Metoderna bör således uteslutande användas vid
bekämpandet av allvarlig brottslighet.153
Metoden presumeras således användas uteslutande emot organiserad eller
annan grov brottslighet154 vilken bland annat innefattar; grov
narkotikabrottslighet, avancerad rånbrottslighet, trafficking och grov
organiserad brottslighet med gränsöverskridande inslag.155 Ytterligare
användningsområden där metoden bedöms vara till nytta är inom; s.k.
grooming på Internet, narkotikabrottslighet via Internet samt för att lösa
redan begångna men ouppklarade brott, t.ex. mord (Cold Case).156 I
utevaron av en reglering så skall det dock betonas att polisiära och civila
infiltrationsoperationer inte nödvändigtvis behöver användas endast emot
den organiserade och grova brottsligheten varefter de i utevaron av en
153 Prop. 1983/84:11 s. 44-49. och SOU 2010:103 s. 102ff
154 SOU 2010:103 s. 102ff
155 Ibid., s. 89ff.
156 Ibid., s. 89.

40
reglering egentligen kan implementeras på alla former av brottslighet,
oberoende av allvarlighetsgrad.157 I flertalet fall så har polisen företagit
infiltrationsoperationer med utgångspunkt i informatörsverksamheten
varefter det är sannolikt att infiltration även använts eller används i kampen
mot mängdbrottslighet så som tillgreppsbrott.158
Att infiltratörsverksamheten är uppdelad i en civil och polisär förgrening
innebär att representanter för båda parter är tänkta att ingå bland de aktiva.
Då teori och verklighet allt för sällan går hand i hand, så återfinns en
avsevärd diskrepans mellan hur de polisiära infiltratörerna är tänkta att
användas, kontra hur de faktiskt kan användas. I majoriteten av fall så är det
i realiteten omöjligt för en polis att få tillträde till de kriminella
sammanslutningarna vilka hänförs till den grova och organiserade
brottsligheten (ovidkommande om han agerar under täckmantel med
tillhörande fingerade personuppgifter).
Medlemskap och tillträde till majoriteten av de gäng som återfinns i Sverige
och i utlandet föregås först efter mångårig prövotid och de etniska
grupperingarna kräver i regel en specifik bakgrund vilket inte sällan är
problematiskt för de polisiära infiltratörerna. Än mer problematiskt är att en
prospekterande medlem i majoriteten av fall förväntas genomgå flertalet
konkreta prövningar vilka ämnar att påvisa lojaliteten och tillika
handlingskraften hos den sökande. En polisiär infiltratör kan och får inte
genomföra prövningar vilka innefattar ett företagande av en brottslig
gärning. Med beaktande av nyssnämnda så består polisens enda återstående
möjlighet till att infiltrerar i att använda sig av en privatpersoner, s.k. civila
infiltratör.159
I avsnitt 8, framgår polismetodutredningens förslag vilka antas kunna
reglera den problematik som de polisiära infiltratörerna står inför.
157 JO dnr: 1772-2007.
158 Rikspolisstyrelsens tillsynsärende VKA-128-1419/05, s.12-49ff. och s.71-76ff.
159 SOU 2010:103 s. 228.

41
7.7 Infiltrationsoperationernas potentiella
syfte
Infiltrationsoperationer kan ha en mängd diversifierade syften och mål.
Utigenom uppsatsen så har majoriteten av exemplifieringarna tagit sikte på
bevissäkring och informationsinhämtning. I realiteten så är det
uppfinningsrikedomen hos den som planlägger operationen vilken är att ses
på som den yttre gränsen. Nyssnämnda förutsätter att även beslutsfattaren är
avantgardistiskt lagd och att denne vågar tänja på vad de allmängiltiga
principerna ger uttryck för. I nedanstående del framgår Spanark-rapportens
katalogisering avseende de potentiella utkomsterna av en
infiltrationsoperation;160
1. Infiltratören används för att endast samla in information varefter denne är
att ses på som polisens ögon och öron i den omgivning han befinner sig i.
2. Infiltratören försöker skapa ett förtroendefullt förhållande till de personer
som är föremål för polisens infiltration, eller till dessas närstående varpå
infiltratören hoppas "påverka" dessa personer på ett sätt som passar polisens
spaningsverksamhet.
3. Infiltratören applicera teknisk utrustning som gör det möjligt att avlyssna,
dolt fotografera eller larma ett visst område eller föremål.
4. Infiltratören underlättar för polisen att ta sig in i en lokal, att hitta
narkotika, annan bevisning eller till att gripa kriminella medlemmar av den
infiltrerade gruppen. Infiltratören kan vidare introducera en polisiär
infiltratör för gruppens medlemmar varefter polisen får naturligt tillträdde
till gruppens innersta krets.
5. Infiltratören kan indirekt provocera den kriminella grupperingen och dess
medlemmar genom en rad olika typer av konfliktskapande åtgärder t.ex. så
160 Spanark-rapporten s.51ff.

42
kan infiltratören arrangera ett inbrott begånget av en konkurrerande
kriminell gruppering.
6. Infiltratören kan med hjälp av olika metoder skapa osämja i den
kriminella grupperingen genom att initiera en maktkamp eller genom att
inleda ett förhållande till någons flickvän. Därigenom kan någon förmås att
bli informatör åt polisen.
7.8 Infiltration i ljuset av Rikspolisstyrelsens
föreskrifter och allmänna
råd om användande av informatörer
Vid en genomgång av Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om
användande av informatörer161 och vid ett beaktande av föreskrifternas
titulering så presumeras dessa att endast reglera den polisiära
informatörsverksamheten. Detta faktum styrks även av 1 § i
föreskrifterna.162 I intervjuer med personer vilka haft och därtill har
nyckelpositioner inom polisens spanings-, informatörs- och
infiltratörsverksamhet så har det framgått att Rikspolisstyrelsens
ovannämnda föreskrifter haft och har en mängd olika användningsområden.
Då Rikspolisstyrelsen inte utfärdat några föreskrifter för den civila
infiltratörsverksamheten så har ovannämnda föreskrifter tillämpats analogt
på verksamheten.163 Enskilda tjänstemän har således kalkerat och raffinerat
polisiära subjekt så som hanterare och kontrollant för att på det sättet
uppbringa en inofficiell struktur och likaså ramverk.164 Den 41 §165 har i
enlighet med vad som framkommit i intervju agerat som en ventil varpå
polisen kunnat och än idag kan kringgå det existerande regelverket. Polisen
kan således företa informatörsoperationer vilka egentligen är att ses på som
en förtäckt infiltration.
161 RPSFS 2007:5, FAP 490-1.
162 Ibid., s.1.
163 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.
164 Ibid.
165 RPSFS 2009:2, FAP 490-1.

43
Då infiltratörsverksamheten står oreglerad så återfinns inte heller något
organisatoriskt ramverk ur vilket besluts- och kontrollfunktioner kan utläsas,
även detta vakuum har således fyllts ut genom ett analogt applicerande av
föreskrifterna för informatörsverksamheten. Ovanstående styrks såväl av
JO:s senaste granskning166 och därtill av de rättsliga efterspel167 vilka
initierades med utgångspunkt av de infiltrationsoperationer som Peter Rätz
företagit.168
7.9 Om infiltratören och dennes motiv
7.9.1 Polisiär infiltratör
Det finns inte så mycket att anföra avseende den polisiära infiltratörens
motiv eller person. Den polisiära infiltratören är i enlighet med ordets
benämning en polis, vilken under täckmantel arbetar med för honom ålagda
arbetsuppgifter. Det bakomliggande motivet gällandes dennes yrkesval är
inte intressanta för denna uppsats.
7.9.2 Civil infiltratör
I mottsatts till den polisiära infiltratören så finns det desto mera att säga om
den civila infiltratören. En infiltratör är som nämnt en privatperson som på
uppdrag av polisen exempelvis bereder sig tillträde till en för polisen
intressant konstellation (innefattar begreppen; gäng, klubb m.fl.). En
allmängiltig förutsättning för att bli värvad som civil infiltratör är att
personen ifråga sedan tidigare agerat som informatör. Under tiden som
informatör så utvärderar polisen en informatörs arbetet varefter endast en
informatör som påvisat konkreta resultat i kombination med positiva
personliga egenskaper kan komma att bli tilltänkt för avancemang till
infiltratör.169
166 JO, Dnr: 1772-2007.
167 NJA 2006 s.145, Ö 5345-08, Ö 3798-08.
168 Ibid.
169 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.

44
Konkreta resultat
Till de i ovan anförda konkreta resultaten inbegrips att en person lämnat
kontinuerlig och värdefull information under sin tid som informatör. Det
krävs därtill att personen ifråga har god insyn samt kännedom om en för
polisen intressant gruppering eller person och dennes pågående aktiviteter.
Till ovanstående beaktas även en persons position i den kriminella sfären
varefter en person med ledargestalt är att ses på som ett konkret resultat i
sig.170
Personliga egenskaper
Till de i ovan anförda personliga egenskaperna inbegrips en persons
stresstålighet och möjlighet till att fatta sekundoperativa beslut. Egenskaper
som; psykisk stabilitet vid extrema påfrestningar samt analytisk och
perceptionell förmåga innefattas således. En persons "Street Smart" och
"kameleont" förmåga är ytterligare inbegripna egenskaper.171 Utöver
ovanstående så är en persons lojalitet av yttersta vikt. En person som har
missbruksproblem kan i majoriteten av fall aldrig värvas som infiltratör
eftersom en missbrukar inte är att ses på som pålitlig eller lojal. En
missbrukare kan med enkelhet försäga sig under ett pågående rus och därtill
avslöja en polisiär operation till förmån för en viss mängd narkotika.172
Enligt uppgift så underskattar gemene man de civila infiltratörerna varpå
dessa tro sig veta att personerna ifråga är dumma och mindre intelligenta.173
I de intervjuades mening är detta en felaktig föreställning varpå
intervjupersonerna snarare betecknar de civila infiltratörerna som "Amänniskor".
174 Med "A-människor" så åsyftas att dessas personliga
egenskaper175 i många fall överträffar den gemen medborgarens. En
spekulation om varför gemen man ofta tillskriver de civila infiltratörerna
170 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.
171 Ibid.
172 Ibid.
173 Ibid.
174 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.
175 Psykiska och fysiska.

45
med nedlåtande epitet är för att dessa antingen är yrkeskriminella alternativt
att dessa rör sig i kriminella kretsar.176
Under en intervju så blev jag själv tillfrågad; "Hur många normala
medborgare tror du orkar jobba dag och natt som yrkeskriminell med allt
vad det innebär och parallellt med detta spela ett dubbelspel på flera
nivåer?...de flesta hade ramlat av pinnen!".177 Nyssnämnda är i min mening
ett målande exempel avseende den press som en civil infiltratör kan tänkas
uthärda.
Ett annat mera konkret men högst målande exempel är; "Den optimale
infiltratören är en "kriminell" piketpolis, dvs. en lojala, orädda, hårt
arbetande och psykiskt stabil person som kan ta order och utföra dessa på
bästa sätt".178 Det skall nämnas att i majoriteten av fall så är den civile
infiltratören just en kriminellt belastad person och ofta själv medlem eller
provmedlem av en organiserad eller annan löst sammansatt gruppering.
Det bakomliggande motivet till att en kriminell person frivilligt inträder i
rollen som civil infiltratör, för att därefter gå polisens ärenden tillmötes är i
många fall outgrundligt. Likt det som anförts under avsnittet om;
informatören och dennes motiv, så återfinns det oftast lika många
motivbilder som det finns individer. Motivbilderna vilka återfinns i
ovannämnda hänvisning är implementerbara även på den civile infiltratören.
Utöver dessa så har en intervjuperson179 återgivit ett exempel vilket enligt
uppgift avgivits av en f.d. infiltratör varefter jag kommer återge det i
konceptform.
En person vilken är medlem av en kriminell organisation och därtill lever i
ett destruktiv parallellsamhälle kan av olika anledningar komma att träffas
176 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.
177 Ibid.
178 Ibid.
179 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.

46
av ett oerhört självförakt, varefter dennes positiva gärningar i egenskap av
infiltratör är ett medel för att balansera och rättfärdiga sin egen existens.180
7.10 Infiltrationsoperationer de senaste 12
åren
Som nämnt så råder det stort hemlighetsmakeri kring polisens
infiltratörsverksamhet. Information om faktiska infiltrationsoperationer har
jag således fått tillgodogöra mig genom intervjuer med; Advokater, poliser,
Statsåklagaren Nils-Eric Schultz och med Dick Sundevall. En genomgång
av JO:s initiativärenden181 samt praxis har även företagits.182
Jag vill å det bestämdaste poängtera och förtydliga att ingen av ovanstående
intervjupersoner eller företrädare för nämnda yrkeskategorier avgivit
information vilken inte är att ses på som allmänt känd, personerna har
således endast hjälpt mig att nå en övergripande förståelse avseende polisens
praktiska förfarande.
I nedanstående del kommer jag återge tre exemplifieringar avseende hur ett
förfarande med hjälp av en eller flera infiltratör(er) kan se ut.
Operationernas resultatet och eventuell rättssäkerhetsproblematik kommer
belysas. I de två första exemplifieringarna så har infiltrationerna styrts av
polisen medans infiltratören och tillika provokatören varit en privatperson. I
den sistnämnda exemplifiering så styrdes operationen av polisen med en
väsentlig skillnad beståendes i att infiltratörerna var poliser. Det sistnämnda
är även ett av få publicerad fall där infiltratörerna varit polismän.
180 Ibid.
181 JO, Dnr: 1772-2007.
182 Högsta domstolen, Mål nr: B-2150-11, Ö-5354-08, NJA 2006 s.145, Ö- 3798-08.

47
Gotlandsärendet183
Infiltratören hade etablerat kontakt med en gruppering varpå denne erbjöds
köpa en större mängd heroin. Han avböjd med motiveringen om att han
endast ägnade sig åt kokainförsäljning. Infiltratören erbjöd sig dock att
agera mellanhand mellan grupperingen och en potentiell köpare som
infiltratören sade sig ha kontakt med. Infiltratören hade egentligen inte
kontakt med någon köpare men genom att påstå detta så kunde gruppering
kanske vilja ha hjälp varefter infiltratören kunde få ett tillslag till stånd.
Parallellt med att grupperingen gavs tid till att överväga infiltratörens
erbjudande så kontaktade infiltratören sin hanterare och förklarade allt i
ovanstående. Hanteraren maskerade i sin tur informationen som ett anonymt
tips och förde in detta i polisens kriminalunderrättelseuppslag. Tipset
maskerades för att inte röja den verkliga källan men även för att kunna
sanktionera en framtida operation. Det potentiella upplägget delgavs
därefter de högsta cheferna vid länskriminalen i Stockholm.
Grupperingen kontaktade infiltratören på nytt varefter dessa sade sig anta
infiltratörens erbjudande om att agera mellanhand. Infiltratören kontaktade
sin hanterare för att meddela att gruppen numera såg infiltratören som deras
mellanhand. Hanteraren kontaktade i sin tur sina chefer vilka bemyndigade
en operation. Infiltratören tog kontakt med grupperingen och sade sig ha
funnit en köpare. Grupperingen och infiltratören bestämde därefter möte för
att fastställa det logistiska upplägget inför den stundande försäljningen. I
mötet bestämdes att affären och transaktionen skulle genomföras på ett
hotellrum på Gotland. Inför mötet på Gotland så inhandlade polisen en
attachéväska vilken de på en bank i Stockholm fyllde med en miljon kronor
i kontanter.184 Väskan och dess innehåll fotograferades därefter med en
polaroidkamera. Polaroidbilden föreställande pengarna skulle tjäna som
bevis för att infiltratören hade träffat köparen och säkerställt att denne hade
pengar till att köpa narkotikan.
183 Högsta domstolen, Mål nr: Ö-5354-08.
184 Hanteraren s. 124-223ff. och Peter Rätz - nio år som undercoveragent s.136-145ff.

48
Väl på Gotland så träffades infiltratören och säljarna på det angivna
hotellrummet. Säljarna hade medtagit ett varuprov om 1,5kg heroin vilken
infiltratören fick möjlighet att kontrollera. Kontrollen bestod i att
infiltratören tog en liten mängd narkotika, vilken fördes ned i en
reagenslösning vilken skulle färgas i viss kulör i de fall narkotikans aktiva
substans verkligen var heroin. Varuprovet visade sig vara positivt varefter
fotografiet föreställande attachéväskan och kontanterna uppvisades.
På uppdrag av infiltratören lades narkotikan ned i en attachéväska.
Attachéväskan med narkotikan stängdes och kodlåset snurrades så att den
inte gick att öppna utan synlig åverkan. Infiltratören som var mellanhand var
den ende som kände till koden. Nyssnämnda rättfärdigades för säljarna med
att dessa inte skulle kunna öppna väska och byta ut narkotika mot t.ex.
socker inför mötet med köparen, vilket skulle ske senare samma dag. Då
säljarna lämnade hotellrummet med attachéväskan vilken innehöll
narkotikan så ringde infiltratören till sin polisiära kontakt och uppgav ett
kodord varefter polisen grep säljarna.
Infiltratören lämnade rummet samtidigt som polisen grep säljarna under
tumultartade omständigheter. Infiltratören tog sig ut genom hotellets bakre
utgången där dennes hanterare plockade upp honom och förde honom bort
från brottsplatsen. Hanteraren och infiltratören inväntade därefter att den
avtalade transaktionstidpunkten mellan köpare och säljare passerades
varefter infiltratören ringde till ledaren för den säljande grupperingen och
frågade varför säljarna inte hade anlänt enligt överenskommelsen. I samtalet
så sade sig infiltratören ha blivit blåst av säljarna och att han stod ute i
skogen med köparna vilka nu riktat sin ilska mot honom själv.
I själva verket stod hanteraren och infiltratören på en skjutbana utanför
Visby. Under samtalets gång så tog hanteraren telefonen från infiltratören
och utgav sig för att vara köparen. I samtalet mellan hanteraren och ledaren
för den säljande gruppering påstod hanteraren att han inte vara en person
vilken man blåste, varefter infiltratören yttrade ordalyselser likt, "stoppa ner

49
pistolen" (så att gängledaren i det pågående samtalet kunde höra det),
därefter avlossade hanteraren två skott med sin pistol och avslutade
samtalet.185 Infiltratören var således inte att misstänkas för gripandet och
därmed fritvådd från misstankar gentemot gängledaren, då denne nu levde i
tron om att infiltratören blivit bestraffad eller dödad med anledning av
säljarnas misstag.
I de efterföljande domstolsförhandlingarna så hemlighöll polisen vad som
verkligen hade initierat tillslaget.186 Således hade domstolarna, åklagarna
och försvaret ingen aning om att hela operationen genomförts med ett
användande av en civil infiltratör. Upprinnelsen till operationen förklarades
med att säljarna agerat nervöst och att ett anonymt tips initierat polisens
agerande.
En av de misstänkta friades medans den andre blev dömd till 10 år fängelse
för grovt narkotikabrott.187 Till saken hör att den sistnämnde dömdes för att
ha köpt det heroin som han själv hade tänkt sälja, vilket är graverande.
Operation Räven188
Den civile infiltratören vilken för tiden för Operation Räven lyckats
infiltrerar MC klubben Bandidos och därtill blivit invigd som fullvärdig
medlem, hade genom sina förehavanden kommit i kontakt med en kriminell
person (K) vilken luftade ett affärsförslag. K, påstod sig ha en kontakt inom
polisen vilken sålde registerutdrag ur polisens allmänna spaningsregister,
(ASPEN). K, sade sig köpa registerutdrag inför affärer med för honom
okända personer varefter han kunde kontrollera dessa uppgifter mm. K,
frågade infiltratören ifall inte MC klubben Bandidos och infiltratören i
egenskap av medlem i denna möjligen var intresserad av att köpa
registerutdrag.
185 Hanteraren s. 124-223ff. och Peter Rätz - nio år som undercoveragent s.136-145ff.
186 JO Dnr: 1772-2007.
187 JO, Dnr: 1772-2007.
188 Ibid.

50
Infiltratören kontaktade sin hanterare och återberättade allt i ovanstående.
Hanteraren vilken såg allvarligt på den befarade "läckan" gick enligt egen
utsaga vidare till sina chefer vilka sanktionerade en operation.189 Polisen
började därefter att granska K:s, samtalsspecifikationer. Via
samtalsspecifikationerna så kunde man urskilja att K, de facto hade kontakt
med en civilanställd (P), vid polismyndigheten i Dalarna som hade hög
behörighet till hemligstämplat material.
Hanteraren kontaktade därefter säkerhetspolisen (SÄPO) och underrättade
dem om misstankarna mot P. SÄPO började följaktligen att övervaka P:s
dator och dennes övriga förehavanden. Det skall nämnas att i detta skede så
hade polisen endast bevis om att P, hade kontakt med K. Kommunikationen
mellan P, och K, var inte att ses som brottslig utan snarare som högst
opassande. SÄPO har i efterhand sagt att de uttryckligen upplyst hanteraren
om att denne inte fick be infiltratören att beställa registerutdrag då detta
ansågs vara brottsprovokation och något som SÄPO inte ägnade sig åt.190
SÄPO ville endast övervaka P:s dator och bad hanteraren att höra av sig ifall
denne fick information om någon ny beställning.
Det påstås att hanteraren gick tvärt emot SÄPO:s instruktioner och bad
infiltratören att företa en beställning om två registerutdrag avseende
personer inom Bandidos sfären.191 Avtalet mellan infiltratören och K, var att
infiltratören skulle hämta registerutdragen hemma hos K, vid en bestämd
tidpunkt. P, realiserade registerutdragen och skulle inom kort komma att
överlämna dem till K. Infiltratören anlände till K:s bostad i förtid och
begärde registerutdragen varefter K, sade att P, inte slutat sin arbetsdag och
K, bad infiltratören att återkomma lite senare. Infiltratören visste att P, inte
hade slutat att arbeta men anlände i förtid så att K, inte skulle misstänka
honom i samband med gripandet. När P, överlämnade registerutdragen hos
K, greps de två.
189 Hanteraren s. 313-341ff.
190 JO, Dnr: 1772-2007.
191 Ibid.

51
Under utredningen mot P, så erkände denne till att ha gjort utdrag ur
ASPEN och sålt dessa till K. Liksom i Gotlandsärendet så kände åklagare,
domstol och försvarare inte till omständigheterna bakom polisens tillslag.
Ovanstående parter var därtill ovetandes om att registerutdragen hade
företagits med anledning av en beställning som genomfört på order av en
polisman. Nyss nämnda framkom inte heller vid rättegången mot P.
Hanteraren kom att misstänktas för grovt tjänstefel då information om att en
brottsprovokation företagits väl framkom, men förundersökningen lades
sedermera ned. Infiltratörens täckmantel röjdes inte under operationen eller
det rättsliga efterspelet.
Som ren kuriosa skall det även nämnas att det var infiltratören som hämtade
K, utanför anstaltsgrindarna efter att denne avtjänat sitt straff. K, hade
således ingen aning om att infiltratören samarbetade med polisen.
Operation Gödselstack 192
En man (X) och en kvinna (Y), inledde en vänskapsrelation under okänd
period av 2000-talet. Båda hade extensiva och dokumenterade
missbruksproblem, mannen hade dessutom avtjänat ett fängelsestraff för
narkotikabrott och fortsatte med att både missbruka och sälja narkotika efter
sin frigivning. Vänskapsrelationen dem emellan övergick sedermera till ett
sexuellt förhållande. Kvinnan som vid tiden saknade fast bostad bodde
huvudsakligen hos sin syster.
Fredagen den 7 oktober 2005 så skulle Y, hälsa på X, i dennes bostad. Den
18 oktober 2005 så anmäldes Y, som försvunnen hos polisen. Systern till Y,
vilken tillika var den som anmält Y:s försvinnande hade inte hört av sin
syster sedan den 7 oktober då denne enligt uppgift skulle hälsa på X. Med
anledning av anmälan så inledde polisen en utredning beträffande
försvinnandet. Y:s telefon hade senast använts under natten till den 11
oktober därtill var henens bankkonto orört. Med anledning av ovanstående
så antogs att ett brott låg bakom Y:s försvinnande.
192 Högsta domstolen, mål nr: B-2150-11 och NJA 2011 s.638.

52
Den 25 oktober häktades X, som skäligen misstänkt för mord.
Häktningsbeslutet hävdes av åklagaren den 1 november och den 16 juni
2006 lades förundersökning ned mot, X. Sökandet efter Y, fortsatte dock i
såväl vattendrag som på land i bebyggelsen kring X, bostad. Under
november 2007 genomfördes en slamsugning av en avloppsbrunn i
anslutning till den fastighet i vilken X, bodde. Slamsugningen resulterade i
att ett paket anträffades vilket innehöll Y:s; glasögon, mobiltelefon och
ringar. X, anhölls på nytt den 29 januari 2008 men släpptes ett par dagar
senare. Polisen var övertygade om att X, var skyldig till Y:s försvinnande
och var därtill övertygade om han hade bragt henne om livet. X, var
alltjämte att ses på som huvudmisstänkt. Under våren 2010 så vände sig
Polismyndigheten i Östergötland till Rikskriminalpolisen med begäran om
stöd genom bevisprovokation. En plan utarbetades enligt vilken X, skulle
provoceras till att för en av Rikskriminalpolisens infiltratörer vid namn
"Mike", berätta var Y:s kropp befann sig.
Infiltratören Mike gjorde sig till vän med X, och utan att säga det rakt ut så
skapade Mike en bild av sig själv som medlem av ett hårdfört kriminellt
gäng. Mikes kroppsspråk, fysiska attribut, jargong och språkbruk var i
enlighet med den stereotypa bild som gemene man har av en kriminell.
Mike vilseledde och manipulerade X, och fick denne att tro att Y, hade
tecknat en förmånlig livförsäkring vilken kunde lösas ut efter dennes död.
En fundamental förutsättning för att försäkringsbeloppet skulle utbetalas var
dock att försäkringsbolaget kunde fastställa att Y, verkligen avlidit och att
denne inte undanhöll sig på frivillig grund.
Mike hävdade att en kriminell gruppering stod som förmånstagare till
försäkringen vilka var angelägna om att kroppen återfanns. Mike beskrev
hur den kriminella grupperingen utgjordes av råbarkade personer ifrån det
forna östblocket. Mike poängterade att ovanstående grupp var fast beslutna i
att återfinna Y:s kropp och att X, hade ådragit dessa intresse, varefter denne
kunde förvänta sig att dessa var i stånd med att kontakta honom.

53
Med "kontakta honom"193 åsyftades inte juridiska och civiliserad
diskussioner utan snarare diskussioner vilka kunde komma att innebära
otrevligheter av oanad natur. Mike poängterade att X, hade att göra med
"Ryssar och Tjetjener"194 vilka inte drog sig för att komma hem till X och
"röja".195 Mike förklarade att han som vän till X, hade åtagit sig uppdraget
att tala med honom för ovanstående grupperings räkning. Således kunde X,
finna en säker och diskret kommunikationskanal i Mike. Därtill så skulle X,
få 75.000kr i belöning om denne utpekade den plats där Y:s kropp kunde
återfinnas. X, upplyste Mike om att han inte hade några upplysningar i
sakfrågan.
I ett försök till att öka trycket på X, så kontaktades han av ett par andra
"öststatsmedborgare" (även de var poliser) varav en gick under namnet
"Ryssen". Ryssen som "inte" kunde tala svenska utan kommunicerad på
knagglig tyska i kombination med vilda gestikuleringar överlämnade en
lapp till X, med ett telefonnummer på. X, uppmanades att återkomma på det
angivna numret med upplysningar om var Y:s kropp kunde återfinnas.
Ryssen erbjöd nu 100.000kr i utbyte mot information vilken resulterade i att
Y:s kropp anträffades.
Efter alla påtryckningar som X utsattes för så utpekade han slutligen den
plats där Y:s kropp låg begravd. X, tog till en början även på sig ansvaret för
gärningen. Han ändrade dock sin inställning inför tingsrättsförhandlingen
varefter han förklarade sitt erkännande med att han var påverkad av
amfetamin samtidigt som han stod under ett överhängande hot från
"öststatsmaffian", vilken i hans mening inte skydde några medel i jakten på
försäkringspengarna. Han sade sig ha erkänt ovanstående gärning då han var
rädd för "Ryssen" m.fl.196
193 Högsta domstolen, mål nr: B-2150-11 och NJA 2011 s.638.
194 Ibid.
195 Ibid.
196 Högsta domstolen, mål nr: B-2150-11 och NJA 2011 s.638.

54
I HD så vidhöll X att han inte bragt Y om livet, utan att detta gjorts av hans
narkotika leverantör efter att Y stulit amfetamin till ett värde av 60.000kr
vilket X, hade köpt på kredit. Anledningen till att X, visste var kroppen var
gömd grundades i att han bevittnat Y:s död och "begravning".
HD anförde att straffvärdet för den handling som X, gjort sig skyldig till i
normalfallet uppgick till 10års fängelse. Med beaktande av
infiltrationsoperationens natur, de otillbörliga påtryckningarna (Ryssen,
öststatsmaffian och de outtalade våldsanspelningarna mm som de polisiär
infiltratörerna uttalat) och vid ett parallellt beaktande av de brott mot
Europakonventionen som infiltrationsoperationen faktiskt inneburit,
nedsattes strafftiden med 3år. X, dömdes således för mord till 7 års fängelse.
Värt att nämna är att hovrätten ansåg att de kontakter som polisens
infiltratörer haft med X, var att likställas med ett polisförhör varpå X, även
var att ses på som skäligen misstänkt och således part i målet. Att polisen
företagit dolda förhör med X, hade således kränkt hans rätt till en försvarare
under pågående förhör, vilket i förlängning delvis hade kränkt hans rätt till
en rättvis rättegång.197
197 Högsta domstolen, mål nr: B-2150-11 och NJA 2011 s.638.

55
8 Polismetodutredningen198
8.1 Utredningens uppdrag
Utredningens uppdrag bestod i att överväga vissa straffprocessuella och
polisrättsliga frågor angående de brottsbekämpande myndigheternas dolda
spanings- och utredningsverksamhet. Utredningen skulle således överväga
huruvida olika särskilda spaningsmetoder199 skulle regleras i lag och i så fall
på vilket sätt. Efter samtal med både polismetodutredningens särskilda
utredare och utredningssekreterare framkom att; utredningen inte hade i
uppdrag att utreda huruvida infiltrationsoperationer skulle få företas eller ej.
Ingångsvärdet var följaktligen att metoderna används och fortsättningsvis
skulle komma att användas. Utredningen skulle således endast utreda frågor
vilka aktualiserades i och med ett användande av bl.a.
infiltrationsoperationer.
8.2 Utredningens expertkommité
I utredningen ingick 19 nationella experter.200 I åtta av fallen så hade
experterna sin tjänsteplacering hos en brottsbekämpande myndighet (~43%).
Resterande 11 experter bestod utav; fem representanter från
justitiedepartementen (~27%), en representant från Säkerhets- och
integritetsskyddsnämnden (~6%), en verksjurist från Post- och telestyrelsen
(~6%), en straffrättsprofessor (~6%), en advokat (~6%) och ett hovrättsråd
(~6%).
Utöver ovanstående nationella experterna så har utredningen haft särskilda
samråd med bl.a. företrädare för Rikskriminalpolisen, polisens
länskriminalavdelningar, Säkerhetspolisen, samt Tullverket.201 Utredningen
har även haft flertalet kontakter med företrädare för utländska
198 SOU 2010:103
199 S.k. okonventionella spaningsmetoder.
200 Ibid., s. 5-6f.
201 Ibid., s. 55ff.

56
brottsbekämpande myndigheter som t.ex. Förenta staternas
justitiedepartement (US Department of Justice) och FBI (Federal Bureau of
Investigation).
8.3 Utredningens förslag
Utredningens bedömning är att de spaningsmetoder som behöver lagregleras
ska tas in i en ny lag; lag om särskilda inhämtningsåtgärder i de
brottsbekämpande myndigheternas verksamhet (inhämtningslagen). Lagen
ska reglera användningen av särskilda spaningsmetoderna både i
förundersökningsförfarandet och i underrättelseverksamheten. Förslaget till
lag om särskilda inhämtningsåtgärder i de brottsbekämpande
myndigheternas verksamhet återfinns i sin helhet i, Bilaga B. Utöver
ovanstående så föreslår utredningen att det ska inrättas ett oberoende
beslutsorgan den s.k Nämnden, vilken i huvudsak ska pröva tillståndsfrågor
hänförliga till polisens underrättelseverksamhet.
8.3.1 Lagförslagets, 6 Kap. - Annars brottsliga
gärningar
De brottbekämpande myndigheterna har gjort gällande att en polisman som
har infiltrerat en kriminell gruppering vilken t.ex. förbereder ett grovt rån,
kan behöva göra sig skyldig till straffbara gärningar trots att deltagandet
syftar till att förhindra brottets fullbordande.202 Polismetodutredningen delar
ovanstående uppfattning och har således bedömt att det finns ett reellt behov
från polisens sida att i samband med infiltrationsoperationer kunna utföra
vissa gärningar som annars hade varit att ses på som brottsliga.
Polismetodutredningen har således föreslagit att inom ramen för
infiltrationsoperationer ska polisen ges vissa begränsade möjligheter till att
begå annars brottsliga gärningar. Befogenheten skall därtill ges i lag.203
202 SOU 2010:103 s.173f.
203 SOU 2010:103, s. 173ff.

57
Tillstånd till att begå brottliga gärningar skall således kunna ges om
gärningarna är, nödvändiga för att kunna genomföra eller fullfölja
infiltrationsoperationen. Tillstånd skall kunna ges för
infiltrationsoperationer vilka företas inom ramen för såväl
förundersökningsförfarandet som underrättelseverksamheten. Det råder en
presumtion om att det inte får vara fråga om gärningar vilka kan antas
föranleda annan påföljd än böter, men om tillståndet avser en
infiltrationsoperation under ett förundersökningsförfarande så kan tillstånd
även ges för sådana gärningar som skulle kunna bedömas som medverkan i
mindre mån, enligt 23 kap. 5 § BrB.
Den gärning som eventuellt kan komma att företas måste dock genomgå en
preliminär bedömning där följande beaktas; (i) en uppskattning av
gärningens konkreta straffvärde (ii) huruvida gärningen omfattas av
bestämmelsen om medverkan i mindre mån i 23 kap. 5 §BrB. I bedömning
avseende (i), bör det beaktas att gärningen begås i ett brottsbekämpande
syfte och att den företas av en polisman. Gärningens straffvärde bör således
påverkas i sänkande riktning. Nyssnämnda bör även gälla i bedömningen
om huruvida gärningen kan omfattas av bestämmelsen om medverkan i
mindre mån enligt, 23 kap. 5 §BrB.204
Vid tillståndsgivandet ankommer det på den ansökande myndigheten att
bevisa att infiltrationsåtgärden är av synnerlig vikt för utredningen samt att
skälen för att utföra gärningen uppväger de olägenheter som den kan
innebära för allmänna eller enskilda intressen. Uppgifter vilka är av intresse
för utredningen skall i princip inte kunna inhämtas med andra medel och det
skall finnas skäl att räkna med att infiltrationsoperationen verkligen kan leda
till att man erhåller information av central betydelse för utredningen.
204 SOU 2010:130 s.380-386ff.

58
Tillståndsfrågor avseende ett utförande av en annars straffbelagd gärning
vilken skall företas i ett förundersökningsförfarande prövas av domstol. När
tillstånd avser en gärning vilken skall företas inom ramen för
underrättelseverksamheten, ankommer tillståndsprövningen på den s.k.
Nämnden.205
Ett beslut om att tillåta ett utförande av en annars straffbelagd gärning skall
hävas när det inte längre finns skäl för beslutet. Ett beslut skall kunna hävas
av såväl den sökande som den beslutande myndigheten. I de fall ett tillstånd
givits inom ramen för underrättelseverksamheten men operationen övergår i
ett förundersökningsförfarande så skall en åklagare informeras. Åklagaren
skall informeras om såväl den pågående infiltrationsoperationen samt om
eventuella tillstånd för att begå en annars brottsliga gärning. I ovannämnda
situation så har åklagaren rätt att häva ett tillstånd.206
Ett tillstånd skall innehålla uppgifter om vilka gärningar tillståndet avser
och gärningarna ska preciseras så långt det är möjligt. Ett krav om högre
precisering presumeras i de fall då tillståndet gäller konkreta intrång t.ex.
hemfridsbrott, samt i de fall där tillståndet gäller gärningar vilka omfattas av
23 Kap. 5 § BrB, medverkan i mindre mån. Gärningar som anges i ett
tillstånd kommer att ges en normerande karaktär och fungerar således som
en måttstock för vad som är acceptabelt för en viss operation. Vid
bedömningen av om en gärning anses vara jämförbar med den som avses i
tillståndet ska hänsyn tas till gärningens straffvärde och karaktär, samt
skyddsintressena bakom bestämmelserna. Substituerande gärningen skall
även avse sådana gärningar som kan föranleda sanktionsavgift
(administrativa avgifter med bestraffande karaktär).207
205 SOU 2010:130 s.380-386ff.
206 Ibid.
207 Ibid.

59
8.3.2 Lagförslagets, 7 Kap - Biträde av enskilda
Under utredningsarbetet så har polismetodutredningens tjänstemän tagit del
av information vilken tyder på att de kriminella grupperingarna raffinerat
deras modus operandi till den grad att polisens nuvarande arbetsmetoder
många gånger är att ses på som ineffektiva.208 Utredningen ger även uttryck
för att de polisiära infiltratörerna har stora svårigheter med att få tillträde till
de existerande kriminella nätverken eftersom medlemskap och således
tillträde till dessa föregås av mångårig prövotid mm. Utredningen delar
således polisens uppfattningen om att ett tillträde till dess slutna och
svårpenetrerade grupperingar "står och faller"209 med polisen rätt till att
använda sig av enskilda (civila infiltratörer). Med beaktande av ovanstående
så fann utredningen ett starkt behov hos de brottsbekämpande
myndigheterna i att kunna bistås av enskilda i samband med
infiltrationsoperationer.210
Polismetodutredning nådde konklusionen om att infiltration i dagsläget sker
med stöd av de allmänna befogenheterna i polislagen varefter utredningen
inte fann anledning till att särskilt reglera infiltrationsoperationer i lag.
Polismetodutredningen fann dock anledning till att klargöra i vilken
utsträckning de brottsbekämpande myndigheterna kan ta biträde av enskilda
i samband med vissa av de åtgärder som företas under en
infiltrationsoperation.211 Lagförslagets krav om särskilda skäl för anlitande
av enskilda motsvaras av det som framgår av rådande praxis, d.v.s. att
anlitandet av enskilda måste ske med stor försiktighet och får endast
försiggå i undantagsfall, vidare krävs att det finns anledning att anta att en
polis inte skulle kunna användas för uppdraget.212
208 SOU 2010:103 s.104.
209 Eget resonemang.
210 SOU 2010:103 s. 83-117ff., s. 219-231ff.
211 Ibid.
212 Ibid.

60
Då en enskild lämnar biträde vid dold eller vilseledande ljudupptagning så
träder denne i ställe för myndighetsföreträdaren. Personen ifråga måste dock
delta i det samtal som är föremål för ljudupptagningen. Den enskilde skall
dock inte agera som provokatör eller delta i brottslig verksamhet. Syftet
med biträdet skall normalt vara att den enskilde introducerar en polisman
vilken därefter utför provokativa åtgärder eller brottsliga gärningarna.213
8.4 Beslutsorganet -Nämnden
Med den s.k. "Nämnden" åsyftas inte ett nytt organ utan den i skrivande
stund etablerad, Säkerhets och integritetsskyddsnämnden (SIN). SIN, har i
skrivande stund till uppgift att med inspektioner och andra undersökningar
utöva tillsyn över de brottsbekämpande myndigheternas användning av
hemliga tvångsmedel.214 Polismetodutredningen föreslår således att SIN,
skall ansvara för tillståndsfrågor gällandes kvalificerade åtgärder vilka
företas inom ramen för polisens underrättelseverksamhet och där
tillståndsfrågan i förundersökning skulle prövats av domstol.215
213 SOU 2010:103 s. 83-117ff., s. 219-231ff.
214 Faktablad JU 07.11.
215 SOU 2010:103 s. 311-328ff.

61
9 Remissinstansernas
yttranden
Betänkandet utsändes till inte mindre än 46 remissinstanser.216 Flertalet
återkom följaktligen med utförliga yttranden vilka i flertalet fall sträckte sig
över flera sidor. Då jag inte haft möjlighet till att i detalj återge vad varje
enskild instans anfört så kommer remissvarens centrala delar att återges i
koncept form. En allmän och nämnvärd notering är att remissinstansernas
yttrande är av spretande natur varefter flertalet olika viljor kan utläsas. För
att åskådliggöra detta på ett konstruktivt sätt så har jag valt att dela in
remissinstanserna i tre olika kluster. De tre klustren blir således; (i) de
brottbekämpande, (ii) de humanistiska och (iii) de juridiskt verksamma.
I det brottsbekämpande klustret ingår; Rikspolisstyrelsen (RPS) och
Säkerhetspolisen (SÄPO). Till det humanistiska klustret hör organisationer
som Civil Rights Defenders och Svenska journalistförbundet. I det
sistnämnda klustret, de s.k. juridiskt verksamma ingår; enskilda domstolar,
Sveriges Advokatsamfund och juridiska fakultet. Uttryck kommer även ges
för Advokat Tomas Nilssons särskilda yttrande, tillika medlem av
Polismetodutredningens expertkommitté.217
9.1 Det brottsbekämpande klustret
Det brottsbekämpande klustrets remissyttranden är positiva till och ställer
sig i all väsentlighet bakom utredningens förslag. Den eventuella diskrepans
som framgår mellan yttrandena är att RPS ifrågasätter varför de enskilda
som biträder SÄPO skall få begå en annars brottslig gärning och agera
provokatör, medans denna möjlighet inskränks för den öppna polisen.218
RPS invänder mot att man skall behöva begära ett tillstånd för varje enskild
brottslig gärning då detta skulle bli problematiskt ur polisoperativ synvinkel.
216 JU 2010/10019/L4.
217 SOU 2010:103, s. 405-408.
218 RA-000-1849/11, s. 3.

62
Istället vill RPS att tillstånd skall ges för en hel infiltrationsoperation
varefter ett tillstånd skall innefatta alla aktioner och agerande som kan
tänkas företas utmed operationens fortskridande.219 RPS finner inte heller
anledning till att en domstol eller den s.k. Nämnden skall pröva eventuella
tillståndsfrågor. I RPS mening anses det tillräkligt med att beslut i
förundersökning fattas av en åklagare och av berörd enhet i
underrättelseförfarandet. RPS anser att Nämndens sammanträdesfrekvens
inte når upp till kravet om minut- och sekundoperativa beslut, således är
detta ett hinder.
RPS, invänder och säger sig inte heller förstå varför medverkan i mindre
mån endast skall få företas under förundersökningsförfarandet. De finner all
anledningen till att medverkan i mindre mån även skall kunna tillåtas i
polisen underrättelseverksamhet. RPS ifrågasätter utevaron av följande
begreppsdefinitioner i betänkande; infiltration, infiltratör, informatör,
uppgiftslämnare, operation och särskilda provokativa åtgärder. Utevaron av
ovanstående definitioner anses leda till oklarheter när det gäller
bestämmelsernas närmare avgränsning. RPS finner det högt beklagligt att
utredningen inte beaktat, utrett eller tagit ställning till polisens
informatörsverksamhet.220
9.2 Det humanistiska klustret
Det humanistiska klustret invänder mot stora delar av utredningens förslag
och ställer sig således frågandes till ett eventuellt lagstadgande till förmån
för utredningens förslag. Svenska journalistförbundet (SJFB), är tveksamma
till att de föreslagna metoderna uppfyller; behovs- legalitets- och
proportionalitetsprincipen.221 SJFB, anser att användning av infiltratörer och
informatörer samt s.k. provokativa metoder ska ske med stor restriktivitet.222
Civil Rights Defenders, menar att en rättsstat inte kan acceptera att allt
219 RA-000-1849/11, s.4.
220 Ibid. s.5.
221 Svenska journalistförbundet, Dnr: 46/2011-810, s.1.
222 Ibid., s.3.

63
offras i jakten på brottsligheten.223 Civil Rights Defenders anser att
utredningens förslag riskerar att främja korruption och maktmissbruk.224
9.3 Det juridiskt verksamma klustret
Göta Hovrätt är mycket tveksam till att polisen skall ges tillstånd till att
begå brottsliga gärningar.225 Hovrättens tolkning är att tillstånd skulle
kunna ges även för handlingar vilka har ett högt straffvärde.226 Metoderna är
allt för långtgående och kan således skada rättsväsendets legitimitet.227
Hovrätten förutsätter att polisen bär ett skadeståndsansvar för den skada
som en enskild eventuellt lider till följd av handlingar i enlighet med
lagförslagen.228
Advokatsamfundet välkomnar att sådana spaningsmetoder som hittills
använts men som varit oreglerade, nu lagregleras.229 Advokatsamfundet
fruktar dock att enskilda personer som medverkar i polisiära operationer gör
detta till förmån för egen vinning. Enskilda personer vilka tidigare utfört
olika uppdrag åt polisen har även berättat om hur deras liv raserats. Med
anledning av ovanstående finns inte tillräckliga skäl till att tillåta
metoden.230
Av justitieombudsmannens remissyttrande meddelas att betänkandet är
ensidigt präglat av de brottsbekämpande myndigheternas subjektiva
värderingar.231 Utredningens sammansättning har i mycket stor utsträckning
hämtats från de brottsbekämpande myndigheterna vilket konstaterar en
obalans, varpå experter med andra erfarenhets rättsgrundsatser efterlyses av
JO. Att utredningens perspektiv varit alltför snävt bevisas i JO:s mening när
223 Civil Rights Defenders kommuniké med Justitiedepartementen, 2011-06-30, s.1.
224 Civil Rights Defenders kommuniké med Justitiedepartementen, 2011-06-30, s. 2.
225 Göta Hovrätt, Dnr: 2011-256, s. 2.
226 Ibid., s. 3.
227 Ibid., s 4.
228 Ibid., s. 5.
229 Advokatsamfundet, dnr: R-2011/0569, s. 1.
230 Ibid., s. 3.
231 Dnr: 1610-2011, s. 1.

64
mera principiella frågor avfärdas som filosofiska. JO kräver inte att en
statlig utredning skall fördjupa sig i ”filosofiska aspekter”232, men att helt
avstå från att diskutera dem är högst anmärkningsvärt.233 JO anser inte att
den värdegrund som kommer till uttryck i straff- och processlagstiftningen,
regeringsformen samt Europakonventionen är av filosofisk natur, varefter
denna borde beaktats i större utsträckning. I JO:s mening så är
frågeställningarna vilka utredningen haft att utredda av principiell betydelse
och mot bakgrunden av detta så anser JO att en parlamentarisk beredning av
frågorna vore mera lämplig.
Den juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet tillstyrker förslaget
till en ny inhämtningslag men anför en rad invändningar mot utredningens
resonemang.234 Av fakultetsnämndens remissyttrande framgår att det genom
åren finns tydliga exempel på hur polisen klätt olika verksamhetsgrenar med
politiskt korrekta epitet, för att på detta sätt fritt kunna använda sig av
metoder vilka annars uttryckligen reglerats. Fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet tror att polisen kan fortsätta att bedriva sådan verksamhet på
grundval av utredningens resonemang. En potentiell inhämtningslag
avhjälper inte detta stora problem.235 Fakultetsnämnden påpekar att ett annat
stort problem med utredningens utgångspunkt är att det i Sverige saknas en
övergripande och genomtänkt uppfattning avseende vad vi kan tänka oss att
acceptera, gällandes de brottsbekämpande myndigheternas makt och
övervaknings möjligheter.236
Av Advokat Tomas Nilssons särskilda yttrande237 poängteras att
utredningen haft att ta ställning till oerhört centrala frågor. De
brottsbekämpande myndigheterna har anfört att den osäkerhet som gällt
kring användandet av okonventionella metoder, har lett till en påtaglig
återhållsamhet i användningsfrekvensen. Nämnda återhållsamhet har
232 Dnr: 1610-2011, s. 2.
233 Ibid.
234 JURFAK 2011/31, s. 1.
235 JURFAK 2011/31, s. 3.
236 Ibid.
237 SOU 2010:103, s. 405-408ff.

65
bevisligen inte resulterat i någon allvarlig negativ effekt för beivrandet av
brottsligheten och polisen har inte kunnat framställa bevisning för att en
mera tillåtande lagstiftning är av väsentlig betydelse.238 Utredningens
förslag framstår således inte som godtagbara. Vidare så tillgodoser
utredningsförslaget inte den mycket restriktiva inställning till biträde av
enskilda som JO tidigare givit uttryck för.
Av yttrandet från den juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet
framgår att dessa finner det viktigt att användningen av s.k. särskilda
spaningsmetoder regleras i lag.239 Fakultetsstyrelsen betonar att
formuleringarna i lagförslaget är vaga och således öppna för tolkning, vilket
kan komma att resultera i skönsmässig bedömning hos de myndigheterna
som skall ta beslut i sakfrågorna.240 Fakultetsnämnden finner att
lagförslagets 7 Kap.241 ger polisen allt för långtgående möjligheter till att
använda sig av enskilda, varpå fakultetsnämnden finner det lämpligt att
utredningens förslag omprövas helt i denna del.242 Fakultetsnämnden säger
sig även stå bakom det som experten Tomas Nilsson ger uttryck för i sitt
särskilda yttrande.243
238 SOU 2010:103, s. 405-408ff.
239 Dnr:, LUR 2011/34, s.1.
240 Dnr:, LUR 2011/34, s.1.
241 Biträde av enskilda.
242 Dnr:, LUR 2011/34, s. 2.
243 Ibid., s 2.

66
10 Analys och slutsats
10.1 Analys av informatörsverksamheten
Att polisen sedan urminnes tider varit beroende av information från
allmänheten (s.k. Tips) som ett led i fullgörandet av deras arbetsuppgifter är
i min mening en självklarhet. Polisen understryker att man med
informatörsverksamt åsyftar en exklusiv bikt244 dit endast personer vilka
bevisligen har kontinuerlig och användbar information om brott och
brottslingar bereds tillträde245, för att därefter av olika anledningar bistå
polisen med information. Ovanstående är i min mening inte att ses på som
en rättvis exemplifiering av den i skrivande stund rådande
informatörsverksamheten, varpå jag och flera med mig har fog för våra
invändningar.246
Problematiken har sin grund i att Rikspolisstyrelsens; föreskrifter och
allmänna råd om användande av informatörer247 saknar elementära
legaldefinitioner. I ovanstående föreskrift har man på ett tillintetsägande sätt
exempelvis definierat en informatör som; "En person som antagits som
informatör".248 Med beaktande av ovanstående så är det i min mening inte
underligt att flertalet av de poliser vilka jag intervjuat, varken vet vad en
informatör eller infiltratör är. Dessa kände inte heller till skillnaden mellan
en informatör och en infiltratör. Utöver nyssnämnda så kände majoriteten av
de intervjuade inte heller till, när och på vilka grunder en informatör övergår
till att ses på som en infiltratör. Grava förbistringar i enlighet med
ovanstående fundamentala grundkunskaper är inte bara högst
uppseendeväckande utan därtill ett starkt bevis på att verksamheten varken
är klart definierad eller avgränsad.
244 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.
245 Se, 9 §, RPSFS 2007:5, FAP 490-1, s. 4.
246 Debatterande kritiker.
247 RPSFS 2007:5, FAP 490-1.
248 2 §, RPSFS 2007:5, FAP 490-1, s. 1.

67
Att informatörsverksamheten är att ses på som en förtäckt
infiltratörsverksamhet framgår i min mening klart av den 3 § - Allmänna
råd, i Rikspolisstyrelsens föreskrifter.249 Av paragrafen framgår att; även om
informatörsverksamheten är knuten till polisens underrättelseverksamhet
hindras man inte från att anlita en informatör för att få fram information om
ett begånget brott.250
En informatör är i enlighet med ordets verkliga innebörd en person vilken
aktivt vidarebefordrar information till polisen. Polisen tar i sin tur emot
informationen, men påverkar och dirigerar inte informatören i dennes
inhämtnings metod. Av den 10 och 15§§251 framkommer att information
som delgivits polisen av en informatör förs in i s.k. underrättelseuppslag
varpå information vilken skulle kunna vara av intresse för en viss
förundersökning borde kunna utläsas av dessa. Om information vilken är
intressant för viss förundersökning inte återfinns i underrättelseuppslagen så
innebär detta att ingen överlämnat sådan information, varpå man får avvakta
att sådan information inkommer.
Den 3 §, vilken som nämnt är att ses på som ett allmänt råd tar
informatörsverksamheten ett steg längre, varpå den de facto bemyndigar,
inbjuder och direkt uppmanar polisen till att anlita en informatör för att få
fram information. Då polisen på grundval av den 3 § anlitar någon för att få
fram specifik information vilken är av intresse för ett specifikt ärende så
påverkar man och dirigerar informatören i dennes inhämtnings metod varpå
informatören per automatik övergår till att betraktas som en infiltratör.
Skillnaden mellan att å ena sidan ägna sig åt passiv informationsinhämtning
(ta emot information) och å andra sidan styra och förevisa om var (t.ex. i
vilket gäng) och i vilket ärende (i enligt med viss förundersökning), en
person skall söka efter information må uppfattas som marginell och därmed
249 RPSFS 2007:5, FAP 490-1, s. 3.
250 Ibid.
251 RPSFS 2007:5, FAP 490-1.

68
obetydlig, en sådan föreställning är dock högst felaktig. Med beaktande av
den 3 § så företar polisen infiltrationsoperationer inom ramen för
informatörsverksamheten, vilket är tvärt emot den uttalade
verksamhetsutövningen.
Ovanstående resonemang styrks även av remissyttrandet från den juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, vilka anfört att det finns många
exempel på då polisen valt att kalla en verksamhet för något "annat" (t.ex.
informatörverksamhet), för att på detta sätt fritt kunna använda sig av
metoder (infiltration) vilka annars måste föregås av särskilda
överväganden.252 I förevarande fall så har polisen valt att döpa
verksamheten till en s.k. informatörsverksamhet, därur företas sedan
infiltrationsoperationer varpå man slipper att beakta de allmängiltiga
bestämmelserna för okonventionella spaningsmetoder.
Att polisens s.k. informatörsverksamhet arbetar aktivt med att utveckla
civila infiltratörer framgår även då de intervjuade poliserna förklarar att den
fundamentala förutsättning för att en privatperson skall kunna knytas till den
civila infiltratörsverksamheten är att denna varit aktiv som informatör under
en längre tid. I intervjuerna framgick även att en person utvärderas under sin
tid som informatör varpå man med enkelhet kan dra slutsatsen att en
informatör i polisens mening inte är en person som uteslutande överlämnar
information. De vore i min mening högst märkligt om man kan utvärdera en
persons potentiella lämplighet som infiltratör på grundval av hur duktig
denne är på att vidarebefordra information.
I enlighet med vad som tidigare framgått så har ansvariga vid
Rikspolisstyrelsen avgett två vitt skilda förklaringar avseende den 41§253
och dess ändamål. När två personer med höga befattningar, varav den ena
ansvarat för införandet av paragrafen (i samråd med Rikspolischefen)
lämnar två vitt skilda svar på samma fråga, så kan man inget annat än
252 JURFAK 2011/31, s. 3.
253 RPSFS 2009:2, FAP 490-1.

69
förundras.254 Den gemensamma nämnare som återfinns i de avgivna svaren
är att paragrafen skall användas för att kringgå någon form av bestämmelse.
Om paragrafen verkligen skall användas för att kringgå eventuella
motsägelser i föreskrifterna så är detta högst alarmerande, eftersom
Rikspolisstyrelsen därmed vitsordar att föreskrifterna är undermåligt
utformade.
I min mening så borde Rikspolisstyrelsen reviderat föreskrifter istället för
att införa en "gummiparagraf" likt den 41 §. Därtill så finner jag ordavalet
kringgå som högst anmärkningsvärt eftersom jag presumerar att
föreskrifterna införts för att iakttas och inte för att kringgås. Med beaktande
av den 41 § så kan Rikspolisstyrelsen medge undantag från vissa eller alla
föreskrifter (1 - 40 §§) gällandes informatörsverksamheten, i de fall det
föreligger särskilda skäl. Problemet är att ingen av de intervjuade vid
Rikspolisstyrelsen kan beskriva rekvisiten för s.k. särskilda skäl, därtill så är
det Rikspolisstyrelsen själva som fattar beslut om när skärskilda skäl råder.
Besluten är därtill sekretessbelagda, varpå obefintlig insyn råder.
Med beaktande av vad som framkommit under intervjuerna och vad som
objektivt kan utläsas av den 3 § så är informatörsverksamheten i min
mening att ses på som en förklädd och lättare form av
infiltratörsverksamhet, samt en arena där framtida infiltratörer utvärderas.
Avseende den 41 § och de svar som Rikspolisstyrelsen företrädare delgivit
mig så är jag på inga grunder förnöjd.255 Rikspolisstyrelsens föreskrifter
gällandes informatörsverksamheten är i min mening ett fundamentalt
styrkdokument vilket skall följas. Förekomsten av en "gummiparagraf" likt
den 41 § vilken därtill används för att kringgå föreskrifter är varken klädsam
eller del av ett rättssäkert förfarande.
254 Se, Bilaga C.
255 Se, Bilaga C.

70
Att polisens tar emot tips och annan information som är av betydelse för
fullgörandet av de arbetsuppgifter vilka ankommer på polisverksamheten är
i min mening en självklarhet. Att polisen därutöver kamouflerar olika
verksamhetsgrenar med politiskt korrekta epitet för att undgå kritik och för
att dessutom kunna företa ljusskygga förfaranden är något som jag ställer
mig högst frågande och likaså kritisk till.
10.2 Analys av infiltratörsverksamheten
10.2.1 Polisiär infiltration
Att den öppna polisen använder sig av infiltratörer är i min mening
problematiskt ur ett flertal aspekter. Inledningsvis så vill jag klargöra att i
min mening så är det helt upp till Rikspolisstyrelsen om de vill utsätta sina
anställda för sådana faror och risker som infiltrationsoperationer de facto
innebär. Då en anställning vid polisens infiltratörsverksamhet föregås av ett
ansökningsförfarande, så ankommer det på den enskilde polismannen att
överväga och beakta huruvida denne frivilligt vill utsätta sig för risk.
Utöver allt i ovanstående så skall det betonas att en polisiär infiltratör
omfattas av; de rättigheter som medföljer av en statligt anställning, flertalet
försäkringar och därutöver omfattas denne även av det sociala skyddsnätet
varpå denne har ett betryggande stöd. Utöver nyssnämnda stöd så föregås en
anställning vid polisens infiltratörsverksamhet av en omfattande
vidareutbildning. I anslutning till ovanstående så har den polisiära
infiltratören även laglig rätt till att bära utrustning beståendes av bl.a.,
tjänstevapen, batong och pepparspray. Förutom nyssnämnda utrustning står
den polisiära infiltratören även under kontinuerlig övervakning av
polismyndigheten.
71
Att den polisiära infiltratörsverksamheten skall ses på som ett verktyg vilket
med kirurgisk precision kan användas i kampen mot den grova och
organiserade brottsligheten256, är en uppfattning som jag delar med ett visst
förbehåll. Jag förbehåller mig således rätten till att säga; ja, det är ett
utomordentligt verktyg, i de fall då det de facto kan användas mot den grova
och organiserade brottsligheten.257
Den första frågan man således måste ställa sig är; huruvida polisiära
infiltratörer faktiskt använts med framgång i kampen mot den grova och
organiserade brottsligheten?258 I min mening är svaret på denna fråga nej.
Min konklusion grundas på det faktum att de polisiära infiltratörer endast
kan närma sig enskilda personer vilka inte ingår i t.ex. etablerade MC-gäng
eller andra grupperingar, eftersom de polisiär infiltratörerna inte kan hävda
sig i sådan utsträckning att de släpps in i nyssnämnda konstellationer.
I "Operation Gödselstack"259, så lyckades de polisiära infiltratörerna faktiskt
med att både närma sig och säkerställa information om var en kropp
begravts, om än under tvivelaktiga former. Ett par adekvata följdfrågor blir
således; Var den misstänkte X, att ses på som del av ett gäng vilket ängar
sig åt grov och organiserad brottslighet? Svaret på den frågan är nej, X var
en typisk missbrukare i det lägre ledet. Lyckades polisen verkligen infiltrera
och komma när inpå X, så att denne anförtrodde sig infiltratörerna? Svaret
på den frågan är nej, polisen lyckades med sitt uppdrag enbart efter att de
utgivit sig för att vara medlemmar och tillika representanter för
öststatsmaffian.
256 SOU 2010:103 s. 83., samt av vad som framkommit i intervju med företrädare för
polisen vilken begärt källskydd.
257 Med grov och organiserad brottslighet åsyftas de gängstrukturer (MC-gäng m.fl.) vilka
enligt polisen är att ses på som de största och mest framstående aktörerna på den kriminella
arenan.
258 Med grov och organiserad brottslighet åsyftas de gängstrukturer (MC-gäng m.fl.) vilka
enligt polisen är att ses på som de största och framstående aktörerna på den kriminella
arenan.
259 Högsta domstolen, mål nr: B-2150-11.
72
De polisiära infiltratörerna lyckades således skrämma X, en 53 årig,
drogpåverkad och illa åtgången missbrukare, till att utpeka en plats där en
kropp låg begravd i tron om att denne skulle få 100.000 kronor och därtill
skulle han slippa framtida problem med öststatsmaffian.
Det vore intressant att se hur utfallet hade blivit om de polisiära
infiltratörerna hade försökt med samma eller liknande metoder mot en mera
potent person, vilken de facto är medlem av en namnkunnig organisation
vilken ägnar sig åt grov och organiserad brottslighet.
Utigenom domstolsförhandlingarna nekad X till anklagelserna och vidhöll
att han pekade ut platsen där kroppen låg gömd efter att han fruktat för sitt
liv eftersom han inte vill ha problem med infiltratörerna och dessa vänner,
d.v.s. "Ryssar och Tjetjener som skulle komma och röja i Motala, vilka
håller på med du vet vad".260
Operation Gödselstack är i min mening inte prov på ett polisiärt verktyg
vilket med kirurgisk precision kan användas i kampen mot den grova och
organiserade brottsligheten. Så vitt jag vet261 så har polisiära infiltratörerna
aldrig lyckats med bedriften att infiltrera grupperingar vilka tillhör den
grova och organiserad brottsligheten, för att därefter avslöja allvarlig eller
mindre allvarlig brottslighet. Det skall tilläggas att inte ens företrädarna för
polisen sade sig känna till några sådana fall.262 Om polisen mot förmodan
skulle göra gällande att de lyckats att infiltrera den grova och organiserade
brottsligheten men att detta inte framkommit i förundersökningar eller vid
domstolförhandlingar så skulle detta per automatik innebära att polisen
fortsättningsvis undanhåller information från; domstolar och försvarare samt
åklagare (i de delar dessa inte är införstådda med polisens förfarande).
260 Högsta domstolen, mål nr: B-2150-11 s. 5.
261 Med beaktande av 4,5 månaders forskning och ihärdigt grävande.
262 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.
73
Utöver ovanstående så skall det nämnas att HD nått konklusionen om att
den press som X, fick uthärda av de polisiära infiltratörerna var att ses på
som "otillbörlig".263 HD anförde vidare att X, lämnat uppgifter under
omständigheter som "inte uppfyller sedvanliga krav på rättssäkerhet"264,
något som beaktades vid bevisvärderingen varpå uppgifterna tillmättes ett
mycket lågt bevisvärde. Att personen ifråga dömdes trotts att erkännandet
framkommit efter att han utsatts för otillbörliga påtryckningar beror i min
mening snarare på välvilligt inställda domstolar och sedan tidigare
säkerställd stödbevisning, än på metodens faktiska verkansgrad.
Att infiltrationsoperationer av förevarande slag riskerar att bryta mot
flertalet särskilda lagregler rörande polisförhör i 23 kap. RB, är inte heller
till metodens favör. Exempel på lagregler vilka kan komma att äventyras är;
förbudet mot användningen av medvetet oriktiga uppgifter och
förespeglande av särskilda förmåner (12 §), underrättelse om skälig
misstanke (18 §) och rätten för skälig misstänkt att ha försvarare
närvarande.265
En av mina delkonklusioner är att de polisiära infiltrationsoperationerna kan
vara effektiva i fall liknande "Operation Gödselstack". Men, man måste
därtill beakta att ifrågavarande266 operation fått fram ett erkännande på ett
otillbörligt sätt, vilket medfört att det haft mycket lågt bevisvärde i domstol.
Ovanstående är i min mening inte resultatet av ett instrument med kirurgisk
precision, utan snarare ett verk vilket härstammar från ett trubbigt och
volatilt utrednings- och informationsinhämtande verktyg.
Med beaktande av allt i ovanstående så känner jag mig starkt förhindrad från
att dela polisens och polismetodutredningens konklusion om att den
polisiära infiltratörsverksamheten, är ett exceptionell och viktigt verktyg i
kampen mot den grova och organiserade brottsligheten. Då den polisiära
263 Högsta domstolen, mål nr: B-2150-11, s. 14, 27p.
264 Ibid., s. 14, 28p.
265 JO, Dnr: 731-2010 och 3652-2010.
266 HD B-2150-11.
74
infiltratörsverksamheten ännu inte visat sin värdighet i kampen mot den
grova och organiserade brottsligheten, så kan den i min mening inte heller
benämnas som ett exceptionellt verktyg mot ovannämnda segment.
Resultatet av att den polisiära infiltratörsverksamheten ännu inte satts in i
kampen mot den grova och organiserade brottsligheten och att den med stor
sannolikhet inte heller kommer att kunna sättas in mot den, är att
verksamheten istället bli ett mera frekvent redskap mot lindrigare former av
brottslighet.
10.2.2 Infiltration med hjälp av privatpersoner
(civila infiltratörer)
Att privatpersoner används som ett offensivt verktyg i kampen mot den
grova och organiserade brottsligheten är i min mening uppseendeväckande
ur flera aspekter. För det första så existerar en civil infiltratör inte annat än
på ett sekretessbelagt papper vilket kan kasseras och därtill så grundas
dennes förehavanden inte i en anställning hos myndigheten. Till skillnad
mot de polisiära infiltratörerna så omfattas de civila infiltratörerna inte av
någon form av försäkring eller anställningsavtal. I utevaro av detta så har
dessa endast ett grovmaskigt och urholkat267 socialt skyddsnät att falla
tillbaka på.
I anslutning till detta så har en civil infiltratör vare sig genomgått polisiär
grundutbildningen eller adekvat vidareutbildning varpå dessa saknar både
juridisk och polisoperativ skolning. Att dessa oftast har långtgående
erfarenhet av den kriminella sfärens sedvänja och förhållningssätt förringar
inte utevaron av juridisk och polisoperativ kompetens. Att vissa civila
infiltratörer därtill grundar sitt samarbete med polisen med utgångspunkt i
högst subtila och dunkla motiv är i min mening än mer problematiskt och
bidrar till ett synnerligen rättsosäkert förfarande.
267 Egen socialpolitisk värdering.
75
Av mina intervjuer så har det även framgått att vissa infiltratörer förmåtts att
ta värvning efter att polisen utsatts dem för otillbörliga påtryckningar
medans de befunnit sig i svåra livssituationer268, en uppfattning som även
Advokat, Tomas Nilsson ger uttryck för i sitt särskilda yttrande.269
Att användningen av civila infiltratörer är att ses på som ett mycket effektivt
verktyg i kampen mot den grova och organiserade brottsligheten är en
uppfattning som jag delar. Verkansgraden av att en invigd yrkeskriminell
med fritt tillträde till en eller flera kriminella organisationer, vidarebefordra
information till polisen och därtill provocerar fram eller säkrar bevisning är i
min mening enorm. Att metoden är effektiv är dock inte likställt med att den
är kvalitativ eller rättssäker.
I intervjuer så har det framkommit att kriminella personers270
oskuldsinvändningar ses på med skepsis av polisen, varefter dessa
invändning sällan beaktas, varpå utredningsarbetet fortskrider tvärt emot
den misstänktes tes.271
Min naturliga reflektion och följdfråga var och är; Om så är fallet, hur kan
polisen lita på yrkeskriminella vilka värvats som infiltratörer vilka dessutom
samarbetar med polisen utifrån mångfacetterade, dunkla och tvivelaktiga
motiv? Det svar som jag erhöll från polisen var; "det är som att välja mellan
pest eller kolera…vill vi komma åt dessa grabbar så har vi inte mycket till
val…om en infiltratör ger oss felaktig information men den räcker för att en
åklagare skall fatta beslut om åtal så är det upp till honom och domstolen,
eller?...det är ju inte `Sven Svensson´272 som vi jagar…".273
268 Intervjuperson vilken inte vill bli omnämnd med namn.
269 SOU 2010:103, s. 405-408.
270 Kända återfallsförbrytare vilka tillhör organiserade gäng.
271 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.
272 (Red.) Åsyftar inte en verklig person.
273 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.
76
På frågan om det inte är problematiskt att en civil infiltratör inte har adekvat
utbildning för uppdraget274 så erhöll jag följande svar; "Infiltratören är inte
där för att tolka och tycka, han fullgör sitt uppdrag, polis och åklagar tittar
på det han inkommer med och sedan får domstolen välja och vraka".275 På
fråga om polisen i skrivande stund använder sig av civila infiltratörer erhöll
jag följande svar; "Nej, alla sådana operationer ligger på is p.g.a. osäkerhet
i rättsläget".276 Det skall dock tilläggas att jag i intervjuer med andra poliser
erhållit information om att civila infiltratörer används i skrivande stund. På
fråga om polisen kommer använda civila infiltratörer i framtiden, fick jag
följande svar; "Vi avvaktar som sagt, men ambitionen är att fortsätta och
expandera verksamheten".
Att den civila infiltratören inte utvärderar det juridiska rättsläget innan eller
under en operation framgår av de infiltrationsoperationer vilka återgivits i
tidigare avsnitt. Om man ser till "Operation Räven"277 så framgår att till och
med SÄPO, på objektiva grunder förutsåg att det skulle rendera i en
brottsprovokation, i det fall då infiltratören företog en beställning av
registerutdrag. I "Gotlandsärendet"278 så dömdes en av huvudmännen till ett
kännbart fängelsestraff då han köpt den narkotika som han egentligen ville
sälja. Detta är i min mening högst graverande.
Att polisen anser att användandet av civila infiltratörer är ett effektivt
verktyg i kampen mot den grova och organiserade brottsligheten grundas i
min mening uteslutande i att de civila infiltratörerna tillskillnad mot de
polisiära infiltratörerna, faktiskt får tillträde till konstellationer vilka i
polisens mening är att ses på som grovt kriminella.279 Sett ur
tillträdesaspekten så delar jag polisens uppfattningen om effektivitet, men
att på grundval av detta titulera metoden som ett effektiv verktyg mot den
274 Grundläggande juridisk och polisiär grundutbildning samt vidareutbildning likt polisiära
infiltratörer.
275 Framkommit i intervju med företrädare för polisen vilken begärt källskydd.
276 Se, Bilaga C.
277 JO, dnr: 1772-2007.
278 Ibid.
279 Jrf, Peter Rätz förehavanden i Gotlandsärendet och Operation Räven i JO dnr: 1772-
2007.
77
grova och organiserade brottsligheten är enligt mig allt för långtgående. En
korrekt effektivitetsbedömning måste i min mening även beakta
rättssäkerhetsaspekterna, en uppfattning som polisen och
polismetodutredningen inte synes dela.
Min personliga tes om att man kanske skulle kunna undkomma ovanstående
problematik genom att skola de civila infiltratörer i grundläggande juridiska
spörsmål föreföll initialt som en god tanke. Men, när inte ens de polisiära
infiltratörerna (trots juridisk och polisiär skolning) kunnat genomföra
juridiskt korrekta operationer, varpå HD (och underinstanserna) benämnt
deras metoder som "otillbörliga"280 och att förfarandet i stora delar "inte
uppfyllt sedvanliga krav på rättssäkerhet"281, varpå bevis vilka härstammat
från infiltrationsoperationer "tillmättes ett mycket lågt bevisvärde"282, så
måste jag avfärda ovanstående reflektion.
Med beaktande av allt i ovanstående så är min slutgiltiga konklusion att; den
civila infiltratörsverksamheten må å ena sidan resulterar i mängder med
förundersökningar, åtal och i många fall även fällande domar. Å andra sidan
så är metodens utfall inte att ses på som kvalitativ.
Den dagen då straffrätten försakar och göra avkall på den kvalitativa
rättssäkerheten till förmån för den kvantitativa uppklarningsfrekvensen så
vandrar vi på farlig mark. Den som förespråkar kvantitet kontra kvalitet bör
i min mening inte ägna sig åt straffrättsliga spörsmål.
280 Högsta domstolen, mål nr: B-2150-11, s. 14, 27p.
281 Ibid. s.14, 28p.
282 Ibid.
78
10.3 Analys av polismetodutredningen
Utredningens uppdrag
I intervju med polismetodutredningens särskilda utredare och
utredningssekreteraren, framkom att dessa tolkat utredningsuppdraget till att
inte omfatta frågan om huruvida ett biträde av enskilda skulle få företas eller
ej. Ingångsvärdet var således att metoden redan används och att den
fortsättningsvis skulle få användas, varpå utredningen endast skulle utreda
ifall det fanns ett lagreglerings behov i specifika frågor vilka aktualiserades i
samband med infiltrationsoperationer.
Att ovanstående personer utläst ovannämnda inskränkningen med beaktande
av det rådande kriminalpolitiska klimatet i vilket mycket offras för att stävja
den organiserade brottsligheten, kan jag till viss del förstå. Av
uppdragsbeskrivning i polismetodutredningen framgår att utredningen
skulle "överväga i vilken utsträckning tjänstemän vid de brottsbekämpande
myndigheterna bör kunna ta hjälp av enskilda privatpersoner vid
infiltrationsoperationer".283 I min mening framgår dock ingen inskränkning
likt den som gjorts gällande av den särskilde utredaren och dennes
utredningssekreterare.
Man kan med fog ställa sig frågan om utredningen skulle nått en annan
konklusion ifall utredaren m.fl. inte känt sig förhindrade från att utreda
huruvida de brottsbekämpande myndigheter verkligen skall få anlita
enskilda vid fullgörandet av deras arbetsuppgifter. Ovanstående
uppdragsbeskrivning uppmanar i min mening utredaren till att faktiskt
utreda huruvida de brottsbekämpande myndigheterna skall få kunna ta hjälp
av enskilda eller ej. Det är i min mening ytterst beklagligt att denna fråga
inte behandlades då jag och flera med mig284 velat få sakfrågan utredd
utöver de uttalanden som JO och JK gjort.
283 SOU 2010:103 s. 414.
284 Intervjuade Advokater, domare, åklagare, författar, journalister, professorer och poliser.
79
Utredningens expertkommitté
Att expertkommitténs sammansättning till majoriteten bestått utav
företrädare för nationella och utländska brottsbekämpande myndigheter är
ytterst beklagligt. Med beaktande av ovanstående så har utredningen i min
mening inte medverkat till att sakfrågornas för- och nackdelar belysts i
tillräckligt stor utsträckning. I förevarande fall har den mångfald som
statliga utredningar ideligen beaktar och förespråkar inskränkts. De
brottsbekämpande myndigheterna har således givits obegränsad möjlighet
till att influera utredningen i önskad riktning.
Införandet av en ny lag
Om polismetodutrednings förslag får gehör, så finner jag det viktigt att
spaningsmetoderna regleras i en ny lag, lag om särskilda
inhämtningsåtgärder i de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet
(inhämtningslagen). Frågorna som avses är särskilt centrala och i de fall
utrednings förslag får gehör är det av yttersta vikt att dessa framgår ur lag.
Infiltration
Jag vill betona att jag inte delar polismetodutrednings konklusion eller
motivering om att infiltrationsoperationer inte behöver regleras särskilt i lag
med anledning av att dessa sker med utgångspunkt av de allmänna
befogenheterna i polislagen. I min mening är det just utevaron av konkret
lagstiftning och polisiära föreskrifter som givit upphov till den problematik
som kantat verksamhetsgrenarna.
80
10.4 Analys av polismetodutredningens
lagförslag
Annars brottslig gärning - 6 Kap.
Polismetodutredningen nådde konklusionen om att en polisman som
infiltrerat en kriminell gruppering vilken t.ex. förbereder ett grovt rån, kan
behöva göra sig skyldig till straffbara gärningar vid förberedelserna för
brottet, trots att deltagandet syftar till att förhindra att brottet fullbordas.285
I min mening är detta resonemang högst kufiskt och inte väl underbyggt
varpå ett resonemang likt om "hönan och ägget"286 måste föras.
Som tidigare nämnt så har de polisiära infiltratörer mig veterligen aldrig
lyckats penetrera en gruppering vilken tillhör den grova och organiserade
brottsligheten. Att polisens biträdare, d.v.s. kriminellt belastade civila
infiltratörer, lyckats penetrera den grova och organiserade brottsligheten är
en helt annan sak. Då ifrågavarande lagförslag tar sikte på de polisiära
infiltratörerna så återfinns inget reellt behov att tillskänka dem möjligheten
till att kunna begå en brottslig gärning, eftersom dessa ändå inte kan
penetrera den grova och organiserade brottsligheten. Om polisen kunde
framlägga bevisning för att dess polisiär infiltratörer lyckats penetrera den
grova och organiserade brottsligheten, men att dessa misslyckats med sitt
uppdrag eftersom de inte fick begå brott, så råder ett annorlunda
diskussionsunderlag.
Något underlag i enlighet med nyssnämnda framgår inte av
polismetodutredningen varpå förslaget enbart på denna grund bör avisas. Att
polisen skulle ges tillstånd att begå sådana gärningar som skulle kunna
bedömas som medverkan i mindre mån enligt 23 kap. 5 § BrB, ställer jag
mig högst frågande till. Lagförslaget är enligt mig allt för långtgående varpå
tillstånd skulle kunna ges även för handlingar vilka har ett straffvärde
285 SOU 2010:103, s. 173.
286 Eget resonemang.
81
motsvarande flera års fängelse.287 Jag delar således Göta Hovrätts
resonemang om att ett bifall av ifrågavarande lagförslag skulle även skada
rättsväsendets legitimitet.288
Att polisen skulle nå framgång i kampen mot den grova och organiserade
brottsligheten om de polisiära infiltratörerna tillåts begå bötesbrott finner jag
komiskt och högst motsägande. Enligt polismetodutredningen och polisen så
gör den grova och organiserade brottsligheten sig skyldiga till bl.a. följande
former av brott; grova narkotika- och vapenbrott (innefattar även
smuggling), trafficking och avancerad rånbrottslighet.289 Att en polisman
skulle få tillträde till en gruppering som ägnar sig åt brott i enlighet med
ovanstående, på grundval av att denne får begå bötesbrott är ett påstående
som har sin grund i någons livliga fantasi. Att en gruppering som t.ex. ägnar
sig åt grova narkotika- och vapenbrott skulle knyta en infiltrerande polisman
till sig för att denne kan företa ett snatteri eller stöld om t.ex. 40 - 100st
kexchoklad saknar rim och reson, varpå förslaget bör avvisas.
Även om polisen skulle ges tillstånd att begå sådana gärningar som skulle
kunna bedömas som medverkan i mindre mån enligt 23 kap. 5 § BrB, så
skulle polisen endast få medverka i brottslighet, de kan således inte initiera
en brottslig gärning. En infiltrerande polisman skulle således inte kunna gör
dig skyldig till en grov misshandel mot t.ex. en antagonist till en för polisen
intressant gruppering, för att på detta sätt visa sin värdighet för att i
förlängningen beredas tillträde till grupperingen. Frågan om hur de polisiära
infiltratörer skall lyckas penetrerar den grov och organiserade brottsligheten
kvarstår således.
I min mening så kommer detta aldrig att ske varpå min tes vinner stöd av
polismetodutredningen, vilken anfört följande; I vissa miljöer är det i
realiteten omöjligt, för en polisiär infiltratör att få tillträde. I vissa gäng
eller etniska grupper krävs en specifik bakgrund för att accepteras varpå
287 Göta Hovrätt, dnr: 2011-256, s. 3.
288 Göta Hovrätt, dnr: 2011-256, s. 3.
289 SOU 2010:103 s.89.
82
den enda kvarstående möjligheten består i att använda sig av en enskild.290
Det polismetodutredningen inte belyst är att majoriteten av gängen även har
en prövotid vilken i många fall sträcker sig över flera år.291 Under en
prövotid förväntas en prospekterande medlem att genomföra prövningar
beståendes i brott vilka klart överträffar gärningar vilka skulle kunna
bedömas som medverkan i mindre mån enligt 23 kap. 5 §.
Även om de polisiära infiltratörerna skulle få begå gärningar vilka bedöms
som medverkan i mindre mån enligt 23 kap. 5 §, i ett led till att accepteras
av ett visst gäng, så skulle gängen per automatik svara med att höja
inträdeskraven utöver de polisiära infiltratörernas befogenhet, varpå en
låsning av positionerna skulle vara ett faktum.
Med beaktande av de polisiära infiltratörernas otillbörliga förehavanden
under Operation Gödselstack så synes dessa inte bemästra "frihet under
ansvar"292 varpå det skulle bli mycket farligt om dessa tilläts begå brott, om
än på bötesnivå.
Med beaktande av allt i ovanstående så finner jag ingen grund till att
tillskänka polisen möjlighet till att varken begå bötesbrott eller gärningar
som skulle kunna bedömas som medverkan i mindre mån enligt 23 kap. 5 §.
Biträdet av enskilda - 7 Kap.
Att majoriteten av de kriminella organisationerna antingen kräver;
inträdesprov vilka innefattar utförande av brottsliga gärningar, annan
specifik bakgrund eller specifik etnicitet är en konklusion som jag delar med
både polisen och polismetodutredningen.293
Då de polisiära infiltratörerna inte kan eller kommer att kunna hävda sig till
den grad att dessa bereds tillträde till organisationer av ovannämnda slag så
290 SOU 2010:103 s.228-229.
291 Eget resonemang.
292 Eget resonemang.
293 SOU 2010:103 s.228-229.
83
består polisens enda återstående möjlighet i att använda sig av
privatpersoner vilka har naturligt tillträde till diverse organisationer.
Polismetodutredningen men även polisen har således gjort gällande att
kampen mot den grova och organiserande brottligheten mer eller mindre
"står och faller"294 med polisens rätt till att ta biträde av enskilda.
Nyssnämnda är en föreställning som jag inte delar varpå jag är övertygad
om att polisen kan genomföra sina ålagda arbetsuppgifter med utgångspunkt
av deras existerande verktygsarsenal.
Min tes vinner även stöd av experten och tillika Advokaten Tomas Nilssons
särskilda yttranden ur vilket man kan utläsa att; polisen inte använt sig av
civila infiltratörer under en överskådlig tidsperiod eftersom rättsläget varit
allt för osäkert. Att avhållsamheten inneburit några nämnvärda negativa
konsekvenser för de brottsbekämpande myndigheterna har dessa inte kunnat
ge uttryck eller stöd för.295
Polismetodutredningen, vilken är en statlig offentlig utredningen, är en källa
vilken ofta citeras i domar och andra former av avgöranden. Utredningen
har redan citerats i t.ex. rättsfallet som tog sikte på Operation
Gödselstack.296 I ifrågavarande fall så citerade åklagaren utredningen enligt
följande; "Polismetodutredningen har tagit upp frågan om bevisprovokation
i sitt nyligen avgivna slutbetänkande. Däri anges sammanfattningsvis att det
inte föreligger några hinder för polisen att använda infiltrationsåtgärder för
att skaffa information som bidrar till att klara upp annars ouppklarade
fall".297
Även om polismetodutredningens lagförslag inte reducerat kraven för ett
biträde av enskilda så har utredningen legitimiserat metoden i olika
avseenden, likt i ovanstående exemplifiering. Om utredningens förslag
vinner gehör så påstår jag att användningsfrekvensen av enskilda (civila
294 Eget resonemang med beaktande av utredningens sammantagna motivering.
295 SOU 2010:103 s.405-408.
296 HD B 2150-11.
297 HD B 2150-11, s. 5.
84
infiltratörer) kommer att öka markant varpå jag i nedanstående delar
kommer redogöra för grunderna till mitt påstående.
För att särskilda skäl ska föreligga krävs att det t.ex. finns anledning att anta
att en polis inte kan användas för uppdraget. Följdfrågan blir således om en
polisiär infiltratör kan eller de facto har använts för att infiltrerar
organisationer vilka ägnar sig åt grov och organiserad brottslighet? Svaret
på den frågan är nej, och det framgår även av polismetodutredningen då
denne konstaterat att "I vissa miljöer är det svårt, eller i realiteten omöjligt,
för en polis under täckmantel att få tillträde".298 Rekvisitet om särskilda
skäl är således uppfyllt per automatik i alla fall då rör sig om en
infiltrationsoperation vilken tar sikte på den grova och organiserade
brottsligheten. Då de polisiära infiltratörerna inte kan infiltrerar ovanstående
konstellationer så kommer efterfrågan och användandet av civila
infiltratörer att öka.
Polismetodutredningen har gjort klart för de brottsbekämpande
myndigheterna att; i de fall en polisiär infiltratör inte kan användas (d.v.s. i
majoriteten av alla fall som rör grov och organiserad brottslighet) så består
dessa enda återstående möjlighet i att använda sig av enskilda.299 Att JO
tidigare anfört att det inte är acceptabelt att polisen har ett organiserat
samarbete med civila300, kommer vara ett minne blott, eftersom utredningen
meddelat att kampen mot den organiserad brottsligheten inte kan föras med
hjälp av polisiära infiltratörer, utan måste således ske med hjälp av enskilda.
Ett organiserat samarbete med civila har således legitimiserats med
beaktande av utredningens motiveringar.
I framtiden så kommer polisen antagligen bli utsatta för kritik då de i någon
kritikers mening använder sig av civila infiltratörer i allt för hög
utsträckning och på allt för lättvindiga grunder. I nyssnämnda situation så
kommer polisen, likt åklagaren i "Operation Gödselstack" att luta sig
298 SOU 2010:103 s. 228.
299 SOU 2010:103 s. 228.
300 JO Dnr: 1772-2007
85
tillbaka mot polismetodutredningen och på grundval av denna hävda att de
inte begår någon lagöverträdelse. Särskilda skäl föreligger och därtill så är
deras förfarande inte att ses på som ens oetiskt, eftersom en statlig utredning
poängterat hur viktiga de civila infiltratörerna är i kampen mot den grova
och organiserade brottsligheten.
I min mening så får inte allt offras i kampen mot den grova och organiserade
brottsligheten. Att polisen skall tillåtas ha ett organiserat och vidlyftigt
samarbete med enskilda, vilka i majoriteten av fall är yrkeskriminella och
polisen behjälpliga på grundval av mångfacetterade, dunkla och tvivelaktiga
motiv är enligt min uppfattning inte rätt väg att gå. Den rättsosäkerhet som
metodens användande givit upphov till är högst graverande och av sådan
natur att metoden inte bör få användas.
10.5 Står vi inför en normalisering av det
exceptionella?
Att en normalisering av det exceptionella redan inträffat är i min mening
klarlagt. Jag gör därtill gällande att vi står inför en framtida normalisering
av det än mer exceptionella.
Den redan företagna normaliseringen
Av högsta domstolens och underinstansernas avgöranden kan följande
utläsas; "infiltrationsoperationer är en accepterad och vedertagen
arbetsmetod för polisen".301 Således konstateras att en normalisering och
acceptans uppnåtts gällandes användandet av polisiära infiltratörer.
Följdfrågan blir följaktligen huruvida en normalisering och acceptans
uppnåtts gällandes de polisiära infiltratörernas användning av otillbörliga
metoder, likt de som företogs i Operation Gödselstack?
301 HD B 2150-11, s. 6ff.
86
I domslutet där ifrågavarande operation avhandlats framgår att de
otillbörliga metoder vilka X, utsattes för; "kan dock inte hänföras till det
allvarligare slaget".302 Således har en normalisering och acceptans uppnåtts
gällandes de polisiära infiltratörernas användande av otillbörliga metoder.
Att användandet av otillbörliga metoder föranleder ett nedsättande av straff
är en fråga för sig.303
Det bör även nämnas att för tiden då ovanstående dom avkunnades och i
skrivande stund så får polisen inte begå en annars brottslig gärning, varpå
HD, e-contrario uttalat att polisen får utsätta misstänkta för påtryckningar,
som i objektiv mening är likställda med ett olaga hot. Detta är i min mening
anmärkningsvärt och även tvärt emot rådande och hävdvunna principer.304
Pågående hotbildsnormalisering
Att en hotbildsnormalisering kommit till stånd och att det råder en
överhängande risk om att denna befästs är i min mening klarlagt.
Polismetodutrednings expertkommitté bestod till majoriteten utav
företrädare för de brottbekämpande myndigheterna. Dessa har således givits
möjlighet till att utifrån bristande underlag konstruera en hotbild vilken är
mycket större än den faktiska verkligheten. Detta framgår tydligt i
polismetodutrednings motivering, om varför polisen bör få begå brott305 och
varför ett biträde av enskilda är av överhängande vikt.306 Att ovanstående
motiveringar inte är välförankrade och att dessa har sin grund i ett bristande
underlag framgår i och med att polismetodutredningen inte presenterat
någon form av objektiv källa, ur vilken ovanstående hotbild kan utläsas eller
närmare redogörs för.
302 HD B 2150-11, s.17, 32p.
303 Ibid.
304 Prop. 1983/84:111 s. 46 ff
305 SOU 2010:103, s. 180ff.
306 Ibid., s. 227ff.
87
Pågående medelnormalisering
Infiltratörsverksamheten är en verksamheten vilken agerar i en
svårkontrollerade och legala gråzon. Då det inte klart framgår vad som är att ses
på som tillåten kontra otillåten verksamhet, så återfinns en överhängande risk
för att polisen tänjer på gränserna, något som de bevisligen gjort. Polisen har
således tänjt på gränserna och därefter framhållit att metoden är effektiv och att
den ger goda resultat, till den grad att den är oumbärlig.307 Av vad som framgår
av polismetodutredningen har polisen inte presenterat eller därtill ombetts att
presentera någon form av dokumentation för att styrka deras påstående om att
metoden är effektiv eller ens rättssäker. Lagstiftaren står således i en potentiell
position till att lagstifta i linje med polismetodutredningens betänkande, vilket
härstammar från en utredningen vilken till stor del är grundade på de
brottsbekämpande myndigheternas subjektiva uppgifter.
Framtida hotbilds- och medelnormalisering
Av Rikspolisstyrelsens remissyttranden framgår att dessa vill att de enskilda
vilka biträder polisen skall ges möjlighet till att få företa en annars brottslig
gärning.308 Detta är ytterligare ett bevis på att polisen inte nöjer sig med att
lagstiftaren står i position till att rucka på eller helt överge hävdvunna
principer, då polisen kan komma att ges tillstånd till att begå brott. Polisen
nöjer sig således inte med allt i ovanstående utan vill att lagstiftaren därtill
skall ge yrkeskriminella laga stöd till att begå brottsliga gärningar, i den
mån gärningarna företas inom ramen för polisens brottsbekämpande och
utredande verksamhet. Nyssnämnda är mycket främmande för mig och jag
undrar ifall polisen verkligen ägnat någon som helst eftertanke kring sina
egna önskemål.
Å ena sidan så hyser polisen stor misstro mot kriminella, men å andra sidan
så synes polisen hysa förtroende för dem till den grad att polisen vill förmå
lagstiftaren att lagstifta så att yrkeskriminella skall få begå brott. Jag hoppas
att lagstiftaren tar sitt förnuft till fånga och därmed frånser från polisens
önskemål i denne del.
307 SOU 2010:103, s. 180ff. och s. 227ff.
308 RA-000-1849/11 s. 5.
88
Nyssnämnda önskemål kommer i min mening aktualiseras på nytt den dag
då polisen ges tillstånd till att begå brott, varpå dessa ännu en gång kommer
hävda att de inte kan bekämpa den grova och organiserade brottsligheten
med anledning av att de enskilda vilka biträder polisen inte får begå brott.
Således kommer polisen att skapa en ny och verklighetsfrämmande hotbild,
varefter lagstiftaren kommer överösas med nya påståenden, likt de som
återgivits i ovanstående delar.
Resultatet av den redan företagna normaliseringen
Då användandet av polisiära infiltratörer är att ses på som en accepterad och
vedertagen polisiär arbetsmetod, varpå infiltratörerna kan använda sig av
otillbörliga metoder, vilka i efterhand föranleder att strafftiden nedsätts så
måste detta exemplifieras med utgångspunkt av en hypotetisk operation. En
operation, vilken med beaktande av praxis kan komma att företas inom en
överskådlig framtid eller redan idag.
Ponera att en person i finansvärlden systematiskt undanhåller staten stora
mängder skatt och därtill misstänks för systematiska och grov
bokföringsbrott, (max 6 års fängelse enligt rekvisiten i 11 Kap. 5§ 2st.
BrB). "Ryssarna/öststatsmaffian" (poliserna) vilka användes i Operation
Gödselstack, kontaktar finansmannen och säger sig ha fått kännedom om att
en annan och därtill mycket hårdförd organisation vill upptaxera honom.
"Ryssarna/ öststatsmaffian", erbjuder finansmannen beskydd till en kostnad
om 5% av hans obeskattade reserver. "Ryssarna/öststatsmaffian" säger även
att samarbetet måste vara transparent varpå finansmannen måste uppvisa
kontoutdrag och annan dokumentation ur vilken man kan utläsa hans
innehav, så att kostnaden för beskyddet kan uträknas.
Finansmannen avböjer erbjudandet varefter polisen (likt i Operation
Gödselstack) kontaktar finansmannen en andra gång för att således öka
pressen. "Ryssarna/öststatsmaffian" säger då att den andra organisation som
vill upptaxera finansmannen har nu kartlagt dennes familj och vet bl.a.
89
vilket "dagis hans barn går på". Finansmannen blir rädd och bistår med
kontoutdrag mm, varpå han grips och sedermera dömd.
Då polisen även i detta fall använt sig av otillbörliga metoder och förmått
finansmannen att framlägga graverande bevisning om sina egna
förehavanden så säger tingrätt och hovrätt (med beaktande av HD309)
att; metoderna var de facto otillbörliga men inte av allvarlig karaktär, de
tillägger att normalstraffet uppgår till 6års fängelse men vid ett beaktande
av de otillbörliga påtryckningarna, så döms mannen till 4 års fängelse.
Om man till ovanstående scenario inför en ny variabel beståendes i att
polisen får begå bötesbrott och att de därmed kan utsätta finansmannen för
en s.k. ringa misshandel (enligt 3 Kap. 5 §), varpå dessa kan utdela en eller
flera s.k. örfil(ar) så är vi ute på farlig mark.
Frågan är om domstolarna då kommer räkna nyssnämnda som en otillbörlig
påtryckning vilken inte kan hänföras till det allvarligare slaget?310
Än värre blir det om vi drar saken till sin spets och beaktar den variabel som
blidkar polisens hemställan om att de enskilda och till majoriteten
yrkeskriminella vilka biträder polisen skall få delta i eller utföra en brottslig
gärning.
Om ovanstående scenario tillåts så ser framtiden mycket mörk ut för
rättssäkerheten. Förtroendet för polisen och domstolarna kommer att sjunka
drastiskt och försvarsadvokater kommer i förlängningen inte kunna
tillvarata sina klienters rättigheter.
309 HD B 2150-11, s.17, 32p.
310 Ibid.
90
10.6 Slutsats
Infiltrationsoperationer har företagits med stöd av de allmänna
befogenheterna i polislagen. Utevaron av en uttrycklig reglering har givit
upphov till ett juridisk vakuum i vilket godtyckliga bedömningar legat till
grund för beslut. Att metoden är att ses på som mycket effektiv skall dock
inte att likställas med att den är rättssäker. Ur rättssäkerhetssynpunkt så
vore en konkret reglering av infiltratörsverksamheten att föredra.
Polismetodutredningen som i min mening hade i uppdrag att reglera och
precisera användandet av infiltrationsoperationer valde att avstå från ett
sådant agerande, utan att motivera sitt beslut närmare. Metoden är således
fortsättningsvis oreglerad.
I utredningen så har polisen fått gehör för sina önskemål varpå utredningen
lämnat förslag vilka överger hävdvunna principer. Nyssnämnda har därtill
föregåtts utan ett beaktande av den rättssäkerhetsproblematik som
infiltrationsoperationer historiskt sätt givit upphov till.
Polismetodutredningens arbete har inte klarifierat eller reglerat den juridiska
gråzon i vilken godtyckliga och rättsosäkra beslut tagits och till detta så har
utredningen lämnat allt för långtgående lagförslag, varefter polisen kan
komma att företa än mer radikala operationer, med avkall på rättssäkerheten
som resultat.
Risken för att historien återupprepar sig i större magnitud är i min mening
överhängande i det fall riksdagen; genomröstar utredningens nuvarande
lagförslag.
Om allt i ovanstående tillåts, så kommer polisen utdela nådastöten mot Fru
Justitia, med lagstiftarens goda minne. Efterdyningarna, av ett dråpslag mot
det som rättvisans gudinna personifierat sedan urminnes tider, kommer
erodera rättssäkerheten, varpå rättsrötan kan komma att frodas.
91
10.7 Framtida forskning
Det vore av intresse om någon kunde ta vid och utreda den civile
infiltratörens arbetsrättsliga ställning och därigenom utreda huruvida polisen
är att ses på som arbetsgivare. I samband med nyssnämnda så vore det
intressant att utröna huruvida polisens har ett ansvar för en civil infiltratörs
fortsatta uppehälle och leverne, i de fall dennes täckmantel avslöjas och
denne således förblir förhindrad från att leva ett normal liv.
Det vore därtill intressant om någon kunde utreda huruvida Högsta
Domstolen ruckat på eller helt övergivit hävdvunna principer i och med
avkunnandet av mål nr: B-2150-11. I nyssnämnda ärende nådde Högsta
Domstolen konklusionen om att de polisiära infiltratörernas subtila hot inte
kunde hänföras till det allvarligare slaget.311 I objektiv mening så bör hoten
likställas med ett olaga hot. En rättsdogmatisk studie med fokus på praxis
bör således kunna företas för att därigenom återfinna subtila hot med
anspelningar om kända och hårdförda gäng, t.ex. "Du vet inte vem jag
känner", "Du kommer få en påhälsning" m.fl., vilka därtill uttalats av en
civilperson och som resulterat i straff. Fynden (hotens ordalydelse, straffen
och domstolarnas motivering), bör således kunna ställas mot HD:s och de
polisiära infiltratörernas uttalanden i ovannämnda dom. Jag tror mig veta
att en domstol inte skulle ogillat eller avfärdat uttalande vilka står i paritet
med det som sagts av de polisiära infiltratörerna, ifall dessa istället uttalats
av en civilperson. En polis får som känt inte begå brott vid fullgörandet av
sina arbetsuppgifter. En eventuell diskrepans mellan hot som renderat i
straff för en civilperson kontra de som uttalats av de polisiära infiltratörerna
kan konstatera att HD de facto ruckat på en hävdvunnen princip.
En genomgång av samtliga böcker som författats av Dick Sundevall och
Lasse Wierup vilka tar sikte på informatör- och infiltratörsverksamheten bör
rendera i ett antal forskningsuppslag för den som vill förkovra sig närmare.
311 HD B 2150-11, s.17, 32p.
92
Bilaga A
Rikspolisstyrelsens författningssamling
ISSN 0347–545X
Utgivare: chefsjuristen Lotta Gustavson
Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd
om användande av informatörer;
beslutade den 22 augusti 2007.
Rikspolisstyrelsen föreskriver följande med stöd av 13 e och 14 §§ förordningen
(1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen och beslutar följande
allmänna råd.
RPSFS 2007:5
FAP 490-1
Tillämpningsområde
1 § Denna författning innehåller regler om formerna för användande av
informatörer inom Polisen (informatörsverksamhet). Den gäller inte i fråga
om annan informationsinhämtning inom Polisen. Författningen gäller inte
Säkerhetspolisen.
Definitioner
2 § I författningen används beteckningar med följande betydelse.
Informatörsverksamhet: Polisverksamhet som består i att inhämta information från en
informatör
i frågor som rör brott eller brottslingar. Till informatörsverksamhet räknas även värvning
av
en tilltänkt informatör, dock bara om den sker på uppdrag av polismyndigheten.
Informatör: En person som har antagits som informatör.
Hanterare: En polis som av en polismyndighet har utsetts att ansvara för kontakten med
en informatör och som har registrerats i myndighetens hanterarregister.
Kontrollant: En polis i arbetsledande ställning som av en polismyndighet har utsetts att
ansvara för informatörs
verksamhet vid en enhet inom myndigheten.
Myndighetsansvarig kontrollant: En polis i arbetsledande ställning
som av en polismyndighet har utsetts att ansvara för informatörsverksamheten vid
myndigheten och
som är kontaktperson i det nationella nätverket för informatörsverksamheten.
Riskanalys: Bedömning av de risker som kan uppkomma i informatörsverksamheten.
Logg: Dagbok, journal eller dylikt.
Browser: Ett vid Rikskriminalpolisen installerat dataverktyg som utgör ett stöd för
informatörsverksamheten.
Tipspengar: Ekonomisk ersättning i form av belöning eller omkostnadsersättning som
kan utgå till en informatör.
Organisation
Lokal organisation
3 § Informatörsverksamheten skall utgöra en del av polismyndighetens
kriminalunderrättelseverksamhet.
Allmänna råd
Att informatörsverksamheten organisatoriskt knyts till
kriminalunderrättelseverksamheten
93
hindrar inte att en informatör kan anlitas för
att inom ramen för en pågående förundersökning få fram information
om ett begånget brott.
4 § Polismyndigheten utser den som under länspolismästaren skall ha det
övergripande ansvaret för informatörsverksamheten vid myndigheten. Han
eller hon utser direkt under sig en myndighetsansvarig kontrollant.
En myndighetsansvarig kontrollant får inte samtidigt ha arbetsuppgifter
som kontrollant eller hanterare.
5 § Om inte polismyndigheten beslutar annat, skall en kontrollant utses av
den myndighetsansvarige kontrollanten i samråd med den befattningshavare
som avses i 4 § första stycket första meningen.
En hanterare utses av myndighetsansvarig kontrollant eller kontrollant.
Uppdrag som kontrollant får inte stadigvarande förenas med uppdrag som
hanterare. En hanterare som tillfälligt tjänstgör som kontrollant skall i uppdraget
som hanterare vara ansvarig inför en annan kontrollant.
Allmänna råd
Befattningar som myndighetsansvarig kontrollant och kontrollant bör
i möjligaste mån inrättas som heltidsbefattningar. Polismyndigheten
bör därutöver inrätta ett lämpligt antal befattningar som hanterare på
heltid.
Heltidsanställd kontrollant och hanterare bör, om inte särskilda
skäl föranleder annat, tjänstgöra inom kriminalunderrättelseverksamheten.
En myndighetsansvarig kontrollant, kontrollant eller hanterare kan
verka även vid en annan polismyndighet, om myndigheterna har träffat
överenskommelse om sådan samverkan.
Samordning
6 § För nationell samordning av informatörsverksamheten finns en enhet
vid Rikskriminalpolisen.
Samverkan
7 § I informatörsverksamhet skall polismyndigheterna samverka inom
ramen för underrättelseprocessen. För sådan samverkan finns sex primära
samverkansområden:
- Norra samverkansområdet: polismyndigheterna i Norrbotten, Västerbottens
län, Västernorrlands län och Jämtlands län.
- Mellersta samverkansområdet: polismyndigheterna i Dalarna,
Värmland, Gävleborgs län, Västmanlands län, Uppsala län och Örebro
län.
- Stockholms samverkansområde: polismyndigheterna i Stockholms
län och Gotland.
- Östra samverkansområdet: polismyndigheterna i Södermanlands
län, Östergötlands län och Jönköpings län.
- Västra samverkansområdet: polismyndigheterna i Västra Götaland
och Hallands län.
- Södra samverkansområdet: polismyndigheterna i Skåne, Kalmar
län, Kronobergs län och Blekinge län.
Allmänt om informatörsverksamheten
8 § Användande av informatörer skall ingå som ett led i polismyndighetens
brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhet. Den skall inriktas
för att tillgodose myndighetens planlagda underrättelsebehov.
Den befattningshavare som avses i 4 § första stycket första meningen skall
se till att verksamheten organiseras så att en informatör utan oskäligt dröjsmål
och på ett enkelt sätt kan komma i kontakt med en hanterare och att en
hanterare har samma möjlighet till kontakt med en kontrollant.
94
Regler för informatörsverksamheten
Antagande som informatör m.m.
9 § En person får efter en riskanalys antas som informatör, om han eller
hon har bedömts ha tillgång till information om brott eller brottslingar och
vara lämplig som informatör samt är motiverad för uppgiften.
Ett beslut om att anta en person som informatör skall fattas av en myndighetsansvarig
kontrollant eller en kontrollant. Av beslutet skall framgå vilka
två poliser som skall registreras som informatörens hanterare i polismyndighetens
hanterarregister. Informatören skall tilldelas ett kodnamn.
Bestämmelser rörande informatörsakt, hanterarregister och riskanalys
finns i 16, 17 och 23 §§.
Hanterares huvudsakliga ansvar
10 § En hanterare har ansvar för de löpande kontakterna med en eller flera
informatörer, för deras och sin egen säkerhet och för att mottagen information
redovisas i underrättelseuppslag som även innefattar en bedömning av
informatörens tillförlitlighet och informationens sakriktighet (4 x 4 metoden).
Hanteraren skall
- inhämta godkännande av kontrollanten före planerade möten med en
informatör,
- föra logg över samtliga kontakter med en informatör och med andra
källor eller objekt för målsökning,
- förvara loggen på ett säkert sätt och förete den för kontrollanten på
dennes begäran samt
- vidarebefordra upprättade underrättelseuppslag till kontrollanten.
Om det finns anledning att misstänka att informatören inte längre är tillförlitlig
eller olämplig av andra skäl, skall hanteraren omedelbart underrätta
kontrollanten.
Kontrollants huvudsakliga ansvar
11 § En kontrollant leder, kontrollerar och följer upp den verksamhet som
bedrivs av en eller flera hanterare.
Kontrollanten skall
- bedöma och dokumentera behovet av riskanalyser samt, vid behov,
genomföra sådana analyser,
- bedöma vilka åtgärder som erhållen information bör föranleda och vidarebefordra
informationen till berörd enhet vid polismyndigheten,
- upprätta underlag för utbetalning av tipspengar,
- vid lämpliga tillfällen personligen träffa varje informatör och dennes
hanterare för att bland annat kontrollera att kontakter och relationer
mellan dem hålls på en yrkesmässig och säker nivå,
- föra logg över sina kontakter med hanterare och informatörer samt
- förvara loggen på ett säkert sätt och förete den för den myndighetsansvarige
kontrollanten på dennes begäran.
Kontrollanten ansvarar vidare för registrering av hanterare samt för aktföring
och granskning av avslutade källdrivningsoperationer i syfte att utvärdera
olika metoders värde från erfarenhetssynpunkt.
Myndighetsansvarig kontrollants huvudsakliga ansvar m.m.
12 § En myndighetsansvarig kontrollant skall
- planera, kontrollera och följa upp polismyndighetens informatörverksamhet,
- se till att myndighetens hanterarregister förs på föreskrivet sätt och
- återkommande utöva tillsyn över att kontrollanter och hanterare för
logg på föreskrivet sätt.
13 § Den myndighetsansvarige kontrollantens arbetsuppgifter skall vara
avgränsade på sådant sätt att det inte finns risk för att de sammanblandas
med uppgifter som åligger andra som verkar inom informatörsverksamheten.
95
14 § Den myndighetsansvarige kontrollanten ansvarar för att nödvändiga
kontakter i komplicerade ärenden vid behov tas med andra kontaktpersoner i
det nationella nätverket för informatörsverksamheten eller med företrädare
för den enhet som anges i 6 §.
Regler för möten mellan hanterare och informatör
15 § För möten mellan hanterare och informatör gäller att
- ett planerat möte skall godkännas av kontrollant innan det äger rum
och att, om förhandstillstånd lämnas för upprepade möten, villkoren
för dessa antecknas i såväl kontrollantens som hanterarens logg,
- oförutsedda möten snarast skall rapporteras till kontrollant,
- två hanterare bör vara närvarande,
- en av hanterarna skall vara av samma kön som informatör, om han eller
hon är under 20 år och
- hanteraren skall datera och tidsprecisera mötet i sin logg samt upprätta
underrättelseuppslag (värderat enligt 4 x 4 metoden) så snart det är
möjligt efter ett möte eller en kontakt.
Informatörsakt
16 § För varje informatör skall det upprättas en informatörsakt.
Kontrollanten ansvarar för att informatörsakten förs och att den förvaras i
ett säkerhetsskåp.
Registrering
Hanterarregister
17 § Den myndighetsansvarige kontrollanten ansvarar för att samtliga
hanterare registreras i polismyndighetens hanterarregister. Registret förvaras
i ett säkerhetsskåp.
Nationellt informatörsregister
18 § Vid den enhet som avses i 6 § skall det föras ett nationellt datoriserat
register över informatörer. Registret skall uppfylla högt ställda krav på säkerhet.
Den myndighetsansvarige kontrollanten vid polismyndigheten skall lämna
de uppgifter som skall ingå i registret och ange vem, utöver honom eller
henne, som får lämna uppgifter till eller begära uppgifter ur detta.
19 § Rikspolisstyrelsen är personuppgiftsansvarig enligt personuppgiftslagen
(1998:204) för den behandling av personuppgifter som sker i det nationella
informatörsregistret. För den behandling av personuppgifter som polismyndigheten
utför i samband med uppgiftslämnandet är polismyndigheten
att anse som personuppgiftsbiträde med de åligganden som följer av 30 §
samma lag. Polismyndigheten har därvid att följa de instruktioner som styrelsen
ger angående behandlingen och skall vidta de åtgärder som avses i
31 § första stycket personuppgiftslagen.
Ändamål med informatörsregistret
20 § Behandlingen av uppgifter i informatörsregistret skall ha till ändamål
att ligga till grund för kontroll och uppföljning av informatörsverksamheten
och fullgörandet av de internationella åtaganden som gäller för
informatörsverksamheten.
Information till den registrerade
21 § Den som har registrerats eller avregistrerats som informatör skall informeras
om detta på sätt som framgår av en fastställd rutin som har utarbetats
av den enhet som avses i 6 §.
Gallring
22 § Bestämmelser om gallring av uppgifter i informatörsregistret finns i
13 § polisdatalagen (1998:622).
96
Riskanalys
23 § En riskanalys skall, utöver vad som följer av 9 §, genomföras även då
det påkallas för att förebygga eller motarbeta risker som kan uppkomma i
informatörsverksamheten.
Till grund för en riskanalys skall ligga den modell för analys och dokumentation
som har utarbetats av den enhet som avses i 6 §.
Browser
24 § Browsern1 bör av polismyndigheten användas till hjälp och vägledning
i informatörsverksamheten. Den innehåller bl.a. handledningar, verksamhetsoch
handläggningsrekommendationer, underlag för bedömning av
tipspengar, information om riskanalyser, blanketter m.m.
1 Browsern finns tillgänglig i IT-systemet IntraPolis.
Browsern, som är åtkomstskyddad, får användas av lägst kontrollant samt
av därtill behöriga befattningshavare vid Rikskriminalpolisen.
Tipspengar
Definitioner
25 § Följande ersättningsformer tillämpas.
Intern gratifikation: Belöning med interna medel vid polisiärt resultat.
Extern gratifikation: Belöning med av Polisen förmedlade externa medel vid polisiärt
resultat.
Omkostnadsersättning I: Ersättning för en informatörs omkostnader.
Omkostnadsersättning II En särskild form av omkostnadsersättning som i för- eller
efterskott och
för en bestämd tidsperiod kan utgå till en informatör under förutsättning att ersättningen
bedömts ändamålsenlig.
Den myndighetsansvarige kontrollanten gör riskanalys och ombesörjer utbetalning av
sådan ersättning.
26 § Tipspengar får endast utbetalas inom ramen för informatörsverksamheten.
Handläggning
27 § Det ankommer på hanteraren att föreslå utbetalning av tipspengar till
en informatör och att upprätta det skriftliga underlag som behövs.
En kontrollant bereder i förekommande fall ersättningsärendet inför ett beslut.
Frågor som rör extern gratifikation handläggs av myndighetsansvarig
kontrollant.
Allmänna råd
Polismyndigheten bör i lokala föreskrifter ange de beslutsnivåer som
skall gälla i fråga om tipspengar.
I lokala föreskrifter bör även anges hur andra ersättningar än sådana
som kan utgå till en informatör skall hanteras.
Rutiner
28 § Följande rutiner skall tillämpas.
- Alla former av ersättning som utgår till en informatör skall redovisas
som tipspengar.
- Informatörens kodnamn skall framgå av beslutshandlingen i ersättningsärendet.
- Vid utbetalning av tipspengar skall minst två poliser, lämpligen hanterare
och kontrollant, vara närvarande.
- Den myndighetsansvarige kontrollanten ansvarar för utbetalning av
omkostnadsersättning II.
Regler för hanterares hantering av ersättningsfrågor
29 § En kontrollant skall se till att en hanterare instrueras i att
- aldrig locka informatören med ersättning,
- aldrig utlova ersättning till informatören,
- aldrig spekulera i ersättningens storlek,
- klargöra för informatören att det inte är hanteraren som har att avgöra
ersättningsfrågan och
- med eget yttrande lämna över ersättningsärendet till kontrollant för
97
prövning.
En förutsättning för att ersättning skall utgå är att informatören inte kan
komma att misstänkas för brott eller bedöms komma att avge avgörande
vittnesmål i det aktuella ärendet. Hanteraren skall innan ersättningsfrågan
avgörs dokumentera sin uppfattning i dessa hänseenden.
Bedömningsunderlag m.m.
30 § Till grund för bestämmande av ersättning skall ligga den modell med
tillhörande blanketter för bedömningsunderlag, beslut, verifikat m.m. som
utarbetats av den enhet som avses i 6 §.
Metoder
Allmänt
31 § En hanterares förhållande till en informatör skall präglas av yrkesmässighet
och syfta till en öppen och ärlig relation samt utmärkas av ett högt
säkerhetstänkande.
Allmänna råd
I kravet på yrkesmässighet bör ligga att hanteraren i sin relation till
informatören inte får göra avkall på sin polisiära roll.
Värvning
32 § Värvning av en informatör skall alltid ske på ett ärligt och uppriktigt
sätt. En tilltänkt informatör skall veta att det är till en polis som han eller hon
lämnar information som rör brott eller brottslingar.
I fråga om möten med en tilltänkt informatör gäller bestämmelserna i 15 §
i tillämpliga delar.
Allmänna råd
Planeringen inför en värvning bör innehålla en tidplan. Det är angeläget
att bland annat undanröja risken för att värvningsoperationen
kan komma att uppfattas som en form av infiltration.
Avveckling av informatörer
33 § Om en informatör
- inte längre uppfyller kraven för informatörsstatus,
- under en tvåårsperiod inte lämnat någon information som bedömts
vara av värde eller
- inte längre vill vara verksam som informatör
skall han eller hon avföras som informatör och uppgift om detta lämnas till
den enhet som avses i 6 § för avregistrering i informatörsregistret.
Beslut om att avföra en informatör och att lämna uppgift om avregistrering
fattas av kontrollant eller myndighetsansvarig kontrollant.
Rekrytering och utbildning av poliser m.m.
34 § En polis som skall rekryteras för att bedriva informatörsverksamhet
skall vara väl lämpad för denna verksamhet och i övrigt ha de särskilda personliga
egenskaper som krävs för uppgiften.
35 § All personal som skall bedriva informatörsverksamhet skall genomgå
särskild utbildning genom Rikspolisstyrelsens försorg.
36 § En lämplighetsbedömning som avses i 34 § och utbildning enligt 35 §
skall genomföras enligt ett underlag för lämplighetsbedömning och en utbildningsplan
som beslutas av Rikspolisstyrelsen.
37 § Polismyndigheten kan när det påkallas besluta att ett uppdrag som
hanterare skall upphöra.
Sekretess
38 § Bestämmelser om sekretess för uppgift i ärende rörande informatörsverksamhet
finns i 5 kap. 1 § första stycket 4 och 9 kap. 17 § första stycket 4
sekretesslagen (1980:100).
98
Diarieföring
39 § Närmare bestämmelser om registrering m.m. av handlingar som innehåller
uppgift som avses i 38 § finns i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och
allmänna råd om postbehandling och diarieföring vid polismyndigheterna
(FAP 181-1).
Åklagarinträde
40 § Bestämmelser som rör inledande av förundersökning, förundersökningsledning
m.m. finns i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd
om ledning av förundersökning i brottmål (FAP 403-5).
Lokala föreskrifter
Allmänna råd
Polismyndigheten bör i lokala föreskrifter meddela de ytterligare bestämmelser
som behövs för tillämpningen av denna författning.
Övrigt
Allmänna råd
Polismyndigheten bör årligen granska att informatörsverksamhet bedrivs
i överensstämmelse med reglerna i denna författning och de
regler och normer som i övrigt gäller för verksamheten.
Denna författning träder i kraft den 1 oktober 2007.
På Rikspolisstyrelsens vägnar
STEFAN STRÖMBERG Leif Gillgren (Polisavdelningen)
99
Rikspolisstyrelsens författningssamling
ISSN 0347–545X
Utgivare: chefsjuristen Lotta Gustavson
Föreskrifter om ändring i Rikspolisstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd (FAP 490-1, RPSFS
2007:5) om användande av informatörer;
beslutade den 4 februari 2009.
Rikspolisstyrelsen föreskriver med stöd av 13 e och 14 §§ förordningen
(1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen att det i
Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (FAP 490-1, RPSFS
2007:5) om användande av informatörer ska införas en ny paragraf, 41 §,
med följande lydelse.
RPSFS 2009:2
FAP 490-1
Utkom från trycket
den 24 februari 2009
Övrigt
41 § Rikspolisstyrelsen får, om särskilda skäl föreligger, medge undantag
från dessa föreskrifter.
Denna författning träder i kraft den 1 mars 2009.
På Rikspolisstyrelsens vägnar
BENGT SVENSON Mona-Mari Arvidsdotter (Polisavdelningen)

100
Bilaga B
1 Författningsförslag
1.1 Förslag till
lag (0000:00) om särskilda inhämtningsåtgärder
i de brottsbekämpande myndigheternas
verksamhet
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Lagens tillämpningsområde och syfte
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om befogenhet att i brottsbekämpande
verksamhet hos Rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna,
Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten använda vissa särskilda
åtgärder i syfte att hämta in information för att
1. förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet
(underrättelseverksamhet),
eller
2. utreda eller beivra brott (förundersökning).
I lagen finns även bestämmelser om befogenheternas tillämplighet
för Tullverket, Kustbevakningen och Skatteverket i dessa myndigheters
brottsbekämpande verksamhet.
2 § Syftet med denna lag är att reglera vissa särskilda åtgärder som
kan utgöra ingrepp i grundläggande fri- och rättigheter enligt 2 kap.
regeringsformen eller Europeiska konventionen den 4 november 1950
om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
3 § Denna lag innehåller bestämmelser om
1. ljud- eller bildupptagning samt lokalisering av person (2 kap.)
2. identifiering eller störning av mobil elektronisk kommunikationsutrustning
m.m. (3 kap.)
Författningsförslag SOU 2010:103
3. tillträde till vissa utrymmen (4 kap.)
4. särskilda provokativa åtgärder (5 kap.)
5. annars brottsliga gärningar (6 kap.)
6. biträde av enskilda (7 kap.)
7. nedläggning av förundersökning (8 kap.)
Lagen innehåller även vissa särskilda bestämmelser för Säkerhetspolisen
(9 kap.).
Denna lag omfattar inte åtgärder som enligt annan lag utgör hemliga
tvångsmedel.
4 § Tillstånd till åtgärder enligt denna lag får meddelas endast om
skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
innebär för den som åtgärden avser eller för något annat
motstående intresse.

101
2 kap. Ljud- eller bildupptagning samt lokalisering av person
Vad befogenheten avser
1 § I den utsträckning som följer 2–5 §§ får teknisk utrustning användas
för att ta upp ljud eller bild eller bestämma lokalisering av
person.
Ljudupptagning av samtal
2 § Med ljudupptagning av samtal avses i denna lag användande av
tekniskt hjälpmedel för upptagning av ljud, dolt eller genom vilseledande,
för att ta upp
1. samtal där företrädare för myndigheten själv deltar, eller
2. sådant som avhandlas vid sammanträde eller sammankomst
vartill allmänheten inte har tillträde, om företrädare för myndigheten
själv deltar i sammanträdet eller sammankomsten.
Bildupptagning av hem eller korrespondens
3 § Med bildupptagning av hem eller korrespondens avses i denna
lag användande av teknisk utrustning för upptagning av bild, dolt
eller genom vilseledande, för att ta upp
1. bild i bostad, annat hus eller rum som inte är tillgängligt för allmänheten,
2. sådan bild som avses i 1 genom särskilt inriktad bildupptagning
som sker från annan plats, eller
3. bild av korrespondens genom särskilt inriktad bildupptagning.
Lokalisering av person
4 § Med lokalisering av person avses i denna lag användande av
teknisk utrustning som placeras på eller i föremål för att bestämma
var en person befinner sig.
Särskilt ingripande åtgärder
5 § Om åtgärd som avses i 2–4 §§ kan antas bli av särskilt ingripande
slag ska frågan om tillstånd till åtgärden prövas i den ordning
som föreskrivs i 8 § respektive 11 §. Vid lokalisering av person gäller
detsamma om den tekniska utrustningen placeras på eller i föremål
som personen kan antas bära på sig eller ha med sig.
Förundersökning
6 § I förundersökning får åtgärd enligt 2–5 §§ vidtas om åtgärden
kan antas vara av särskild betydelse för utredning av brott för vilket
är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver.
7 § I förundersökning prövas frågor om tillstånd till åtgärder enligt
2–4 §§ av undersökningsledaren eller åklagaren. En polisman får besluta
om åtgärden, om det är fara i dröjsmål.
8 § I förundersökning prövas frågor om tillstånd till åtgärder enligt
5 § av rätten på ansökan av åklagaren.
Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till åtgärden
skulle medföra sådan fördröjning eller annan olägenhet, som är av
väsentlig betydelse för utredningen, får tillstånd, i avvaktan på rättens
beslut, ges av åklagaren, eller, om åklagarens beslut inte kan avvaktas,
av polisman.

102
Har åklagaren eller polisman gett ett sådant interimistiskt tillstånd
ska åklagaren genast göra en skriftlig anmälan om åtgärden till
rätten. I anmälan ska skälen för åtgärden anges. Rätten ska skyndsamt
pröva ärendet. En sådan prövning ska ske även om åtgärden
till fullo har verkställts. Finner rätten att det inte finns skäl för åtgärden
ska den upphäva beslutet.
Underrättelseverksamhet
9 § I en undersökning för att förebygga, förhindra eller upptäcka
sådan brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket är föreskrivet
fängelse i ett år eller däröver, får åtgärd enligt 2–5 §§ vidtas
om det finns särskild anledning att anta att åtgärden kan bidra till
att förebygga, förhindra eller upptäcka den brottsliga verksamheten.
10 § I verksamhet enligt 9 § prövas frågor om tillstånd till åtgärder
enligt 2–4 §§ av chefen för polismyndigheten. Myndighetschefen får
delegera beslutanderätten. En polisman får besluta om åtgärden, om
det är fara i dröjsmål.
11 § I verksamhet enligt 9 § prövas frågor om tillstånd till åtgärder
enligt 5 § av Nämnden.
Kan det befaras att inhämtande av Nämndens tillstånd till åtgärden
skulle medföra sådan fördröjning eller annan olägenhet, som är av
väsentlig betydelse för utredningen, får tillstånd, i avvaktan på Nämndens
beslut, ges av chefen för polismyndigheten. Myndighetschefen
får delegera beslutanderätten. Om inte heller myndighetschefens
beslut kan avvaktas får tillstånd, i avvaktan på Nämndens beslut, ges
av polisman.
Har chefen för polismyndigheten eller polisman gett ett interimistiskt
tillstånd ska polismyndigheten genast göra en skriftlig anmälan
om åtgärden till Nämnden. I anmälan ska skälen för åtgärden
anges. Nämnden ska skyndsamt pröva ärendet. En sådan prövning
ska ske även om åtgärden till fullo har verkställts. Finner Nämnden
att det inte finns skäl för åtgärden ska den upphäva beslutet.
Gemensamma bestämmelser
12 § Tiden för tillstånd får inte bestämmas längre än nödvändigt
och får inte överstiga tre månader från dagen för beslutet. Ett tillstånd
ska förenas med de villkor som behövs för att tillgodose intresset
av att enskildas personliga integritet inte i onödan kränks.
13 § Om det inte längre finns skäl för åtgärden ska beslutet omedelbart
hävas. Har beslutet fattats av rätten får det hävas även av åklagaren.
Har beslutet fattas av Nämnden får det hävas även av polismyndigheten.
3 kap. Identifiering eller störning av mobil elektronisk
kommunikationsutrustning m.m.
Vad befogenheten avser
1 § I den utsträckning som följer av 2–4 §§ får tekniska hjälpmedel
användas för att identifiera mobil elektronisk kommunikationsutrustning
eller annan utrustning för radiokommunikation, eller för
att störa kommunikation med sådan utrustning.

103
Identifiering
2 § Med identifiering av mobil elektronisk kommunikationsutrustning
eller annan utrustning för radiokommunikation avses i
denna lag användande av tekniska hjälpmedel för sändning eller mottagning
av radiovågor för att identifiera vilken mobil elektronisk
kommunikationsutrustning eller annan utrustning för radiokommunikation
som befinner sig inom ett visst geografiskt område.
Störning
3 § Med störning av kommunikation med mobil elektronisk
kommunikationsutrustning
eller annan utrustning för radiokommunikation
avses i denna lag användande av tekniska hjälpmedel för
sändning eller mottagning av radiovågor för att störa kommunikation
med mobil elektronisk kommunikationsutrustning eller annan utrustning
för radiokommunikation inom ett visst geografiskt område.
Särskilt ingripande åtgärder
4 § Om åtgärd som avses i 2 eller 3 § kan antas bli av särskilt
ingripande slag ska åtgärden beslutas i den ordning som föreskrivs i
7 § respektive 10 §.
Förundersökning
5 § I förundersökning får åtgärd enligt 2–4 §§ vidtas om åtgärden
kan antas vara av särskild betydelse för utredning av brott för vilket
är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver.
6 § I förundersökning prövas frågor om tillstånd till åtgärder enligt
2 eller 3 § av undersökningsledaren eller åklagaren. En polisman får
besluta om åtgärden, om det är fara i dröjsmål.
7 § I förundersökning prövas frågor om tillstånd till åtgärder enligt
4 § av rätten på ansökan av åklagaren.
Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till åtgärden
skulle medföra sådan fördröjning eller annan olägenhet, som är av
väsentlig betydelse för utredningen, får tillstånd, i avvaktan på rättens
beslut, ges av åklagaren, eller, om åklagarens beslut inte kan avvaktas,
av polisman.
Har åklagaren eller polisman gett ett sådant interimistiskt tillstånd
ska åklagaren genast göra en skriftlig anmälan om åtgärden
till rätten. I anmälan ska skälen för åtgärden anges. Rätten ska skyndsamt
pröva ärendet. En sådan prövning ska ske även om åtgärden
till fullo har verkställts. Finner rätten att det inte finns skäl för
åtgärden ska den upphäva beslutet.
Underrättelseverksamhet
8 § I en undersökning för att förebygga, förhindra eller upptäcka
sådan brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket är föreskrivet
fängelse i ett år eller däröver, får åtgärd enligt 2–4 §§ vidtas
om det finns särskild anledning att anta att åtgärden kan bidra till
att förebygga, förhindra eller upptäcka den brottsliga verksamheten.
9 § I verksamhet enligt 8 § prövas frågor om tillstånd till åtgärder
enligt 2 eller 3 § av chefen för polismyndigheten. Myndighetschefen
får delegera beslutanderätten. En polisman får besluta om

104
åtgärden, om det är fara i dröjsmål.
10 § I verksamhet enligt 8 § prövas frågor om tillstånd till åtgärder
enligt 4 § av Nämnden på ansökan av polismyndigheten.
Kan det befaras att inhämtande av Nämndens tillstånd till åtgärden
skulle medföra sådan fördröjning eller annan olägenhet, som är av
väsentlig betydelse för utredningen, får tillstånd, i avvaktan på
Nämndens beslut, ges av chefen för polismyndigheten. Myndighetschefen
får delegera beslutanderätten. Om inte heller myndighetschefens
beslut kan avvaktas får tillstånd, i avvaktan på Nämndens
beslut, ges av polisman.
Har chefen för polismyndigheten eller polisman gett ett interimistiskt
tillstånd ska polismyndigheten genast göra en skriftlig anmälan
om åtgärden till Nämnden. I anmälan ska skälen för åtgärden
anges. Nämnden ska skyndsamt pröva ärendet. En sådan prövning
ska ske även om åtgärden till fullo har verkställts. Finner Nämnden
att det inte finns skäl för åtgärden ska den upphäva beslutet.
Gemensamma bestämmelser
11 § I ett beslut om identifiering eller störning enligt detta kapitel
ska det anges vilken tid beslutet avser samt vilken teleadress, vilken
person eller vilket avgränsat geografiskt område beslutet avser.
12 § Tiden för tillstånd får inte bestämmas längre än nödvändigt
och får inte överstiga tre månader från dagen för beslutet. Ett tillstånd
ska förenas med de villkor som behövs för att tillgodose intresset
av att enskildas personliga integritet inte i onödan kränks.
13 § Om det inte längre finns skäl för åtgärden ska beslutet omedelbart
hävas. Har beslutet fattats av rätten får det hävas även av åklagaren.
Har beslutet fattats av Nämnden får det hävas även av polismyndigheten.
4 kap. Tillträde till utrymmen i vissa fall
Infiltrationsverksamhet
Vad befogenheten avser
1 § I infiltrationsverksamhet får polisen, efter särskilt tillstånd,
genom vilseledande åtgärder bereda sig tillträde till bostad, annat
hus, rum eller ställe som inte är tillgängligt för allmänheten.
2 § Bestämmelser om användningen av teknisk utrustning för ljud eller
bildupptagning finns i 2 kap.
Förundersökning
3 § I förundersökning prövas frågor om tillstånd till tillträde enligt
1 § av undersökningsledaren eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål får
polisman, utan särskilt tillstånd, bereda sig sådant tillträde.
Underrättelseverksamhet
4 § I en undersökning för att förebygga, förhindra eller upptäcka
brottslig verksamhet prövas frågor om tillstånd till tillträde enligt
1 § av polismyndigheten. Vid fara i dröjsmål får polisman, utan särskilt
tillstånd, bereda sig sådant tillträde.

105
Gemensamma bestämmelser
5 § Tiden för tillstånd får inte bestämmas längre än nödvändigt
och får inte överstiga tre månader från dagen för beslutet. Ett tillstånd
ska förenas med de villkor som behövs för att tillgodose intresset
av att enskildas personliga integritet inte i onödan kränks.
6 § Om det inte längre finns skäl för åtgärden ska beslutet omedelbart
hävas.
Installation av lokaliseringsutrustning
Vad befogenheten avser
7 § För att installera, underhålla eller avlägsna teknisk utrustning
för lokalisering får polisen i hemlighet
1. bereda sig tillträde till en plats som annars skyddas mot intrång,
2. tillfälligt flytta det föremål på eller i vilket utrustningen ska
placeras eller finns placerad, samt
3. vidta de andra åtgärder som behövs för att utrustningen ska
fungera effektivt.
Förundersökning
8 § I förundersökning prövas frågor om tillstånd till åtgärder som
avses i 7 § av undersökningsledaren eller åklagaren. En polisman får
besluta om åtgärden, om det är fara i dröjsmål.
Om åtgärd enligt 7 § avser lokalisering av person av särskilt ingripande
slag enligt 2 kap. 5 §, ska vad som sägs i 2 kap. 8 § gälla även
för prövning av åtgärden enligt 7 §.
Underrättelseverksamhet
9 § I en undersökning för att förebygga, förhindra eller upptäcka
brottslig verksamhet prövas frågor om tillstånd till åtgärder som
avses i 7 § av chefen för polismyndigheten. Myndighetschefen får
delegera beslutanderätten. En polisman får besluta om åtgärden, om
det är fara i dröjsmål.
Om åtgärd enligt 7 § avser lokalisering av person av särskilt ingripande
slag enligt 2 kap. 5 §, ska vad som sägs i 2 kap. 11 § gälla även
för prövning av åtgärden enligt 7 §.
Gemensamma bestämmelser
10 § Tiden för tillstånd får inte bestämmas längre än nödvändigt
och får inte överstiga tre månader från dagen för beslutet. Ett tillstånd
ska förenas med de villkor som behövs för att tillgodose intresset
av att enskildas personliga integritet inte i onödan kränks.
11 § Om det inte längre finns skäl för åtgärden ska beslutet omedelbart
hävas. Har beslutet fattats av rätten får det hävas även av åklagaren.
Har beslutet fattats av Nämnden får det hävas även av polismyndigheten.
12 § Teknisk utrustning för lokalisering ska återtas eller göras obrukbar
så snart som möjligt efter det att tiden för tillståndet har gått ut
eller tillståndet hävts.

106
5 kap. Särskilda provokativa åtgärder
1 § Vid förundersökning får polisen, för att få fram bevisning om
redan begångna brott, vidta åtgärder som kan leda till att någon
förmås att begå en brottslig gärning (särskilda provokativa åtgärder).
Provokativa åtgärder enligt första stycket får vidtas endast om
1. det föreligger stark misstanke om allvarlig brottslighet, och
2. åtgärderna är av synnerlig vikt för utredningen.
2 § Frågor om tillstånd till särskilda provokativa åtgärder prövas
av åklagaren. Ett tillstånd ska förenas med de villkor som behövs
för att tillgodose intresset av att enskildas personliga integritet inte
i onödan kränks.
3 § Om det inte längre finns skäl för de provokativa åtgärderna ska
beslutet omedelbart hävas.
4 § För brott som någon har förmåtts att begå genom särskilda
provokativa åtgärder får inte dömas till påföljd.
6 kap. Annars brottsliga gärningar
Vad befogenheten avser
1 § Vid förundersökning om allvarlig brottslighet eller undersökning
för att förebygga, förhindra eller upptäcka sådan brottslighet
får polisen, efter särskilt tillstånd, utföra en straffbelagd gärning, om
det är nödvändigt för att kunna genomföra eller fullfölja en infiltrationsoperation.
Ett sådant tillstånd får endast avse
1. sådana gärningar som inte kan antas föranleda annan påföljd än
böter eller,
2. gärningar som, om de bedöms enligt reglerna om medverkan
till brott, skulle utgöra medverkan i mindre mån enligt 23 kap. 5 §
brottsbalken.
Avser tillståndet en undersökning för att förebygga, förhindra eller
upptäcka allvarlig brottslighet får ett tillstånd endast avse gärningar
enligt andra stycket 1.
2 § Gärning som avses i 1 § får vidtas endast om infiltrationsoperationen
är av synnerlig vikt för utredningen eller undersökningen
och skälen för att i samband med infiltrationsoperationen
utföra en straffbelagd gärning uppenbart uppväger det men som
den kan innebära för allmänna eller enskilda intressen.
Förundersökning
3 § I förundersökning prövas frågor om tillstånd till utförande av
straffbelagda gärningar av rätten på ansökan av åklagaren.
Underrättelseverksamhet
4 § I en undersökning för att förebygga, förhindra eller upptäcka
brottslig verksamhet prövas frågor om tillstånd till utförande av
straffbelagda gärningar av Nämnden på ansökan av polismyndigheten.

107
Gemensamma bestämmelser
5 § Ett tillstånd ska innehålla uppgifter om vilken infiltrationsoperation
tillståndet avser, under vilken tid tillståndet ska gälla och
vilka gärningar som tillståndet avser. Ett tillstånd ska vidare förenas
med de villkor som behövs för att tillgodose att enskildas personliga
integritet eller allmänna eller enskilda intressen i övrigt inte i
onödan kränks.
Tiden för ett tillstånd får inte bestämmas längre än nödvändigt
och inte heller överstiga tre månader från dagen för beslutet.
6 § Om det inte längre finns skäl för utförandet av en straffbelagd
gärning ska beslutet omedelbart hävas. Har beslutet fattats av rätten
får det hävas även av åklagaren. Har beslutet fattats av Nämnden
får det hävas även av polismyndigheten.
7 § En gärning som vidtas inom ramen för en sådan infiltrationsoperation
för vilken ett tillstånd enligt 1 § har meddelats, utgör inte
brott under förutsättning att gärningen
1. är direkt jämförbar med någon av de gärningar som avses i
tillståndet, och
2. uppfyller de allmänna krav som följer av 1 och 2 §§.
8 § Vad som i detta kapitel föreskrivs om utförande av en straffbelagd
gärning ska tillämpas även på en gärning som kan föranleda
sanktionsavgift.
7 kap. Biträde av enskilda
1 § Vid åtgärder enligt 2 eller 4 kap. får polisen, om det finns särskilda
skäl, ta biträde av enskilda. Detsamma gäller vid infiltrationsverksamhet
och andra provokativa åtgärder än de som avses i 5 kap.
2 § Vad som föreskrivs i 2 kap. 2 § om företrädare för myndigheten
ska, när en enskild lämnar biträde enligt 1 §, i stället gälla den
enskilde.
3 § Vid åtgärder enligt 5 eller 6 kap. samt 9 kap. 1 § får polisen, om
det finns synnerliga skäl, ta biträde av enskilda. Sådant biträde får
endast avse åtgärder som syftar till att en polisman ska kunna genomföra
de åtgärder som avses i tillståndet.
4 § Frågor om biträde av enskilda prövas av den beslutsinstans eller
beslutsfattare som enligt 2, 4–6 eller 9 kap. har att besluta om åtgärden.
8 kap. Nedläggning av förundersökning
1 § Förundersökning får läggas ned om det finns anledning att anta
att det genom förundersökningens fortsatta bedrivande eller genom
lagföring av brottet skulle uppstå en påtaglig risk för att avslöja,
eller på annat sätt äventyra syftet med, en infiltrationsoperation.
Om brottet kan antas medföra strängare straff än böter krävs dock
att det är uppenbart att
1. brottet avser sådan gärning som, om den bedöms enligt regleringen
om medverkan till brott, skulle utgöra medverkan i mindre
mån enligt 23 kap. 5 § brottsbalken, eller

108
2. brottet har ett avsevärt lägre straffvärde än det brott eller den
brottsliga verksamhet som infiltrationsoperationen riktar sig mot.
Om förutsättningar för att lägga ned en förundersökning enligt
första stycket föreligger redan innan en sådan har inletts, får det
beslutas att förundersökning inte ska inledas.
Beslut enligt denna bestämmelse meddelas av åklagaren. Beslut får
meddelas endast under förutsättning att något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse inte åsidosätts.
9 kap. Särskilda bestämmelser för Säkerhetspolisen
Särskilda provokativa åtgärder i underrättelseverksamhet
1 § Säkerhetspolisen får, utöver vad som framgår av 5 kap. 1 §, vidta
åtgärder som kan förmå en person som omfattas av en undersökning
för att förebygga, förhindra eller upptäcka allvarlig brottslighet,
att begå en brottslig gärning. Åtgärderna får vidtas endast om
det behövs för att få fram uppgifter som det finns särskild anledning
att anta kan bidra till att förebygga, förhindra eller upptäcka
den allvarliga brottsliga verksamheten.
Åtgärderna får vidtas endast om det är av synnerlig vikt för undersökningen.
2 § Frågor om tillstånd till särskilda provokativa åtgärder i underrättelseverksamhet
prövas av Nämnden efter ansökan av Säkerhetspolisen.
3 § Om det inte längre finns skäl för de provokativa åtgärderna ska
beslutet omedelbart hävas.
4 § Bestämmelsen i 5 kap. 4 § ska tillämpas också på åtgärder enligt
1 §.39
Biträde av enskilda
5 § Säkerhetspolisen får i fall som avses i 7 kap. 3 §, om det finns
synnerliga skäl, ta biträde av enskilda även avseende andra åtgärder
än sådana som syftar till att en polisman ska kunna genomföra de
åtgärder som avses i tillståndet.
10 kap. Dokumentation och granskning
1 § Åtgärder enligt denna lag ska dokumenteras. Av dokumentationen
ska det framgå
1. vem som har fattat beslutet om åtgärden,
2. grunden för beslutet och tidpunkten när det har fattats,
3. vem eller vilka som har deltagit i åtgärden,
4. vem eller vilka som åtgärden har riktat sig mot,
5. tiden för åtgärden, samt
6. vad som i övrigt har förekommit vid åtgärden.
2 § En upptagning eller uppteckning som har gjorts vid en åtgärd
enligt denna lag ska granskas snarast möjligt.
Upptagningar eller uppteckningar ska, i de delar de är av betydelse
från brottsutredningssynpunkt, bevaras till dess förundersökningen
har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts
slutligt. I de delar upptagningarna och uppteckningarna är av betydelse
för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet
ska de bevaras så länge det behövs för detta ändamål. De

109
ska därefter förstöras.
Trots vad som sägs i andra stycket får uppgifter från upptagningar
och uppteckningar behandlas i enlighet med vad som är särskilt
föreskrivet i lag.
11 kap. Överklagande m.m.
Gemensamma bestämmelser
1 § Beslut enligt denna lag får verkställas omedelbart.
Förundersökning
2 § Har i förundersökning beslut om åtgärd enligt denna lag fattats
av annan än rätten ska beslutet prövas av rätten, om den som är
föremål för åtgärden begär det. Begäran om sådan prövning ska
göras skriftligen eller muntligen hos åklagaren eller undersökningsledaren.
Åklagaren eller undersökningsledaren ska utan dröjsmål överlämna
ärendet till rätten.
3 § I fråga om överklagande av rättens beslut enligt denna lag
tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av
rättens beslut i brottmål i fråga om en åtgärd som avses i 25–28 kap.
samma balk.
4 § Den som i förundersökning har varit utsatt för en åtgärd enligt
2 kap. 5 § ska underrättas som åtgärden.
I fråga om sådan underrättelse, tidpunkten för underrättelsen
och undantag från underrättelseskyldigheten tillämpas 27 kap. 31 §
andra och tredje styckena, 32 och 33 §§ rättegångsbalken. Underrättelsen
ska även innehålla uppgift om platsen för åtgärden.
Underrättelseverksamhet
5 § Har i underrättelseverksamhet beslut om åtgärd enligt denna
lag fattats av annan än Nämnden ska beslutet prövas av Nämnden,
om den som är föremål för åtgärden begär det. Begäran om sådan
prövning ska göras skriftligen eller muntligen hos polismyndigheten.
Polismyndigheten ska utan dröjsmål överlämna ärendet till Nämnden.
Nämndens beslut får inte överklagas.
12 kap. Tillsyn
1 § I lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet
finns bestämmelser om Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens
tillsyn på eget initiativ och på begäran av enskild.
13 kap. Tillämplighet för andra brottsbekämpande myndigheter
1 § Följande bestämmelser gäller även i brottsbekämpande verksamhet
hos Tullverket.
1. Ljudupptagning av samtal, bildupptagning av hem eller korrespondens
samt lokalisering av person (2 kap. 2–5 §§)
2. Identifiering eller störning av mobil elektronisk kommunikationsutrustning
m.m. (3 kap 2–4 §§)
3. Installation av lokaliseringsutrustning (4 kap. 7 §)
4. Särskilda provokativa åtgärder (5 kap. 1 §)

110
5. Biträde av enskilda (7 kap. 1 och 3 §§)
Vad som i denna lag är föreskrivet om polismyndighet eller polisman
ska vid utövande av befogenhet enligt första stycket även gälla
Tullverket respektive tjänsteman vid Tullverket.
2 § Följande bestämmelser gäller även i brottsbekämpande verksamhet
hos Kustbevakningen.
1. Bildupptagning av hem eller korrespondens samt lokalisering av
person (2 kap. 3–5 §§)
2. Installation av lokaliseringsutrustning (4 kap. 7 §)
3. Biträde av enskilda (7 kap. 1 §)
Vad som i denna lag är föreskrivet om polismyndighet eller polisman
ska vid utövande av befogenhet enligt första stycket även gälla
Kustbevakningen respektive tjänsteman vid Kustbevakningen.
3 § Bestämmelserna om bildupptagning av hem eller korrespondens
i 2 kap 3 och 5 §§ gäller även i brottsbekämpande verksamhet hos
Skatteverket.
Vad som i denna lag är föreskrivet om polismyndighet eller polisman
ska vid utövande av befogenhet enligt första stycket även gälla
Skatteverket respektive tjänsteman vid Skatteverket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012. Om en åtgärd som regleras
i denna lag har beslutats innan lagen träder i kraft och verkställighet
av åtgärden har påbörjats före ikraftträdandet, får verkställighet av
åtgärden fortgå utan tillämpning av denna lag, dock längst till och
med den 30 september 2012.

111
Bilaga C
Kommuniké mellan mig och företrädare för polisen och RPS.
Frågeställning 1.
Hej,
Jag skriver i nuläget mitt examensarbete på juristprogrammet. Jag skulle
vilja ha ett officiellt svar på nedanstående frågor. Alla frågor tar sikte på den
öppna polisen.
Med vänlig hälsning
B.T
_____________________________________________________________
Mina frågor;
• (i) Använder sig polisen av infiltratörer, d.v.s. "under cover poliser"
s.k. UC- operatörer? Om nej se (ii).
• (ii) Har polisen tidigare använt sig av personer som faller in under
(i).
• (iii) Använder sig polis av infiltratörer, d.v.s. privatpersoner som på
anmodan av polisen infiltrerar olika grupper och organisationer.
• (iv) Utbetalar polis pengar (belöning) till personer som infaller under
(ii).
• (v) Har Peter Rätz arbetat som infiltratör åt polisen?
_____________________________________________________________
112
Svar 1.312
• (i) Nej, sedan drygt ett år tillbaka ligger den så kallade UCverksamheten
på is. Skälet: Oklarheter i regelverket.
• (ii) Ja.
• (iii) Nej. Däremot finns en reglerad verksamhet rörande
informatörer, vilket är privatpersoner, som redan finns i kriminella
miljöer eller har tillgång till information om kriminella, som förser
polisen underrättelseinformation.
• (iv) Ja då dess är/var anställda poliser och får/fick således lön.
• (v) Personuppgifter är sekretessbelagda.
Svar 2.313
• (i) Ja,
• (ii) Nej, vi använder bara poliser.
• (iii) Nej
• (iv) Nej, vi använder bara poliser.
• (v) Nej
312 Personen som avlagt svar 1, har direkt kontakt med ledningen för RPS.
313 Personen som avlagt svar 2, innehar eller har innehaft en av de högsta positionerna inom
den öppna polisens hemligaste enheter. Under skrivandet av denna uppsats så har
efterforskningsförsök företagits av olika personer. RPS, behöver således inte ägna sig åt
vidare efterforskning, all kommunikation har bedrivits via externa och numera kasserade epost
konton.

113
Jag vill uppmärksamma läsaren av detta alster att särskilt beakta
diskrepansen mellan det första och andra svaret. Således konstaterar ni likt
mig att svaren skiljer sig åt. Företrädarna för Rikspolisstyrelsen säger att
UC- verksamheten (polisiära infiltratörer) ligger på is medans
intervjuperson två, givit ett annat svar. Man förundras således över den
"samstämmighet" som råder inom RPS och de operativa enheterna inom
polisen.
_____________________________________________________________
Frågeställning 2.
Hej,
Jag har en kompletterande fråga till mitt examensarbete.
Stämmer nedanstående uttalande som du avlagt till uppdrag granskning,
avseende den 41 § vilken framgår av; RPSFS2009:2, FAP 490-1.
Med vänlig hälsning
B.T
_____________________________________________________________
Uttalanden från polisen i Uppdrag granskning314
- "För att man skulle kunna anställa honom var man tvungen att införa ett
undantag till reglerna. Så det är den enda gången som det här undantaget
har kommit till användning", säger …………(red.)315 på Rikspolisstyrelsen.
Svar på min fråga.
Ja det stämmer.
/Vänligen316
314 Program per den 23 november 2011.
315 Finner inte fog för att namnge personen ifråga.
316 Ibid.

114
Käll- och litteraturförteckning
Offentligt Tryck
Prop. 1983/84:11 Med förslag till polislag m.m.
SOU 1982:63 Polislag.
SOU 2010:103 Särskilda spaningsmetoder.
Dnr. 1772-2007 JO
1997/98 s. 118 JO
1977/78 s. 126 JO
1989/90 s. 65 JO
Dnr: 731-2010 JO
Dnr. 3652-2010 JO
Dnr. 7284-08-22 JK
1982, A.28 JK
JU 07.11. Faktablad, Justitiedepartementet.
RåR 2007:1 Riksåklagarens riktlinjer,
Handläggning av provokativa
åtgärder.
JU 2010/10019/L4 Remissinstanser.
RPSFS 2007:5, FAP 490-1 Rikspolisstyrelsens föreskrifter och
allmänna råd om användande av
informatörer.

115
RPSFS 2009:2, FAP 490-1 Rikspolisstyrelsens föreskrifter och
allmänna råd om användande av
informatörer.
Litteratur
Berggren, Nils-Olof
& Munk, Johan Polislagen - En kommentar, nionde
upplagan, Nordstedts juridik AB,
Stockholm, 2011.
Flyghed, Janne Brottsbekämpning –mellan
effektivitet och integritet,
Studentlitteratur, Lund 2000.
Helmius, Ingrid. Polisens rättsliga befogenheter vid
spaning, Iustus Förlag, Uppsala,
2000.
Sundevall, Dick. Hanteraren:. Uppdrag: Infiltrera
svensk maffia,. Albert Bonniers
Förlag Stockholm, 2008.
Sundevall, Dick. Peter Rätz - Nio år som
undercoveragent, Albert Bonniers
Förlag, Stockholm, 2009.
Wierup, Lasse Infiltratören – den smutsigaste
härvan inom svensk polis,
Nordstedts förlag, Stockholm,
2008.

116
Övrigt
Rikspolisstyrelsen
Spanark-gruppen Narkotikaspaning och
underrättelseförfarande,
C-4206886/79, 1980-06-12.
SPANEK Arbetsgruppen angående spaning
mot ekonomisk brottslighet, Några
synpunkter på spaningsmetoder,
C-429-2295/78, 1975-05-25.
SPANORG Spaningsfunktion, Spanorg första
rapporten, 1981
VKA-128-1419/05. Rikspolisstyrelsens tillsynsrapport
Användandet av informatörer i
Polisens kriminalunderrättelseverksamhet.
Uppdrag granskning Sveriges Television avsnitt,
2011-11-23
Tidningen Metro 2010-11-19
Remissvar
RA-000-1849/11 Rikspolisstyrelsen
Dnr: 46/2011-810 Svenska journalistförbundet
2011-06-30 Civil Rights Defenders
Dnr: 2011-256 Göta Hovrätt

117
Dnr: R-2011/0569 Advokatsamfundet
Dnr: 1610-2011 Justitieombudsmannen
JURFAK 2011/31 Juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet
Dnr: LUR 2011/34 Juridiska fakultetsstyrelsen vid
Lunds universitet
Intervjuer
Advokat, Lars Kruse
Advokat, Johan Eriksson
Advokat, Peter Althin
Advokat, Tomas Nilsson
Advokat, Mikael Nilsson
Professor, Petter Asp
Professor, Mårten Schultz
Svea Hovrätts President, Fredrik Wersäll
Chefrådman, Stefan Reimer
Rådman, Martin Persson
Statsåklagare, Nils-Eric Schultz
Författaren och tillika journalisten, Dick Sundevall
Författaren och tillika journalisten, Lasse Wierup
Författaren och tillika journalisten, Joakim Palmkvist
Journalisten, Gubb-Jan Stigsson
118
Internet ordlistor
Svenska Akademins ordlista över det svenska språket
Ordlista för Sveriges Domstolar, Svensk/Engelsk - Engelsk/Svensk
119
Rättsfallsförteckning
Högsta domstolen
NJA 2006 s.145
NJA 2011 s.638
NJA 2006 s.145
B-2150-11
Ö - 5345-08
Ö - 3798-08
AddThis Social Bookmark Button
 
Omöjlighetsprincipen av Thomas Wettergren

Stiftelsen Rättsstatens Vänner
Seminarium 2010‐11‐26
Thomas Wettergren

OMÖJLIGHETSPRINCIPEN Om behovet av ett fristående resningsinstitut

Innehåll
1.
Rättstrygghet och rättssäkerhet i brottmål
2.
Betydelsen av rättssäkerhet
3.
Kritik och utredning
4.
Rättshaverier och deras orsaker
5.
Resning
6.
Ett justitiemord
7.
JO:s principiella inställning
8.
Etik och moral


1.
Rättstrygghet och rättssäkerhet i brottmål
Allmänhetens förtroende för rättsväsendet är till stor del beroende av att samhället kan ge medborgarna skydd mot brott och ingriper på brottsoffrets sida om brott ändå begås. Denna rättstrygghet är en av rättsskipningens två grundprinciper. Från politisk synpunkt är det av största betydelse att efterlevnaden av lagarna kan kontrolleras och att tryggheten för medborgarna kan upprätthållas. Ytterst handlar det om möjligheterna att styra samhället med politiska medel. Medborgarnas och politikernas gemensamma intressen av effektiv brottsbekämpning leder därför ofta till förslag om nya lagar, strängare påföljder och mer resurser till rättsväsendet.
Den andra grundprincipen i rättsskipningen är rättssäkerheten. Begreppet används åtminstone i två betydelser, traditionell eller formell respektive materiell rättssäkerhet. Den förstnämnda syftar på att lagstiftningens regler för att värna saklighet och opartiskhet vid rättegång iakttas. Det kan röra sig om t ex den tilltalades rätt till insyn i utredningen, rätt till offentlig försvarare eller rätt till överprövning av dom i högre instans. Begreppet materiell rättssäkerhet avser främst frågor om sanning och skuld till brott. I det följande används begreppet i materiell mening i anslutning till nedanstående definition i JK:s rättssäkerhetsutredning. 1
För fällande dom brukar krävas att den tilltalades skuld är ”ställd bortom rimligt tvivel”. Hur detta skall tolkas har berörts av förre JK Göran Lambertz i JK:s andra rättssäkerhetsprojekt (12 november 2009). Lambertz skriver: ‐‐‐ ”Rättssäkerhet är den säkerhet för enskilda som en god och förutsebar rättsordning ger och vars yttersta garanti är att ingen döms för brott om inte hans eller hennes skuld är ställd utom rimligt
1 Rättssäkerhet i brottsmål. JK: s andra rättssäkerhetsutredning, sid 85. tvivel.” ‐‐‐ Hur begreppet ”utom/bortom rimligt tvivel” skall tolkas har även det berörts i JK:s rapport (sid 85): ‐‐‐ ”Beviskraven utom/bortom rimligt tvivel får anses innebära – som Gregow uttryckte det – att det praktiskt sett skall framstå som uteslutet att den åtalade är oskyldig. Detta kan också uttryckas så att den åtalade skall frikännas om det ter sig `fullt tänkbart `eller `i princip möjligt` att det gått till på något annat sätt än åklagaren hävdar”. ‐‐‐
Rättssäkerheten tycks röna betydligt mindre intresse från allmänhetens sida än rättstryggheten. Det kan bero på att laglydiga medborgare inte räknar med att någonsin stå åtalade för brott. En annan orsak kan vara tron på att domstolarna gör ett professionellt arbete och iakttar beviskravet ”bortom rimligt tvivel”. Denna inställning förstärks genom ständiga försäkringar från de ansvarigas sida.
Naturligtvis kan inget samhälle garantera fullständig rättssäkerhet. Vad man i bästa fall kan säga är att allt som är möjligt och rimligt görs för att förhindra att någon blir felaktigt dömd.
2.
Betydelsen av rättssäkerhet
När det gäller betydelsen av god rättssäkerhet förefaller enigheten inom rättsväsendet vara i det närmaste total. Ofta använda paroller som ”bättre fria än fälla” och ”bättre att nio skyldiga går fria än att en oskyldig blir dömd” talar för att rättssäkerheten ses som ännu viktigare än rättstryggheten.
Typisk för inställningen är hovrättslagman Per Erikssons artikel i Aftonbladet 2005‐02‐23. Eriksson skriver: ‐‐‐ ”Vi gör så gott vi kan och vi kan inte leva med en misstanke om att vi fällt en oskyldig.” ‐‐‐
Även på regeringsnivå framhålls ofta rättssäkerhetens avgörande betydelse. I brev till artikelförfattaren 2005‐11‐24, skriver

justitieminister Thomas Bodström bl a: ‐‐‐ ”Utan att gå in på enskilda fall vill jag också klargöra att justitiemord aldrig kan accepteras och att vi naturligtvis måste göra allt som står i vår makt för att förhindra att sådana inträffar.” ‐‐‐
Även justitieminister Beatrice Ask företräder en liknande inställning i en artikel i Dagens Juridik 2010‐05‐06, med rubriken ”Jag kompromissar aldrig med rättssäkerheten.”
3.
Kritik och utredning
Under de senaste decennierna har det vuxit fram en utbredd kritik mot brister i rättssäkerheten vid svenska domstolar. Inom advokatkåren har kritiken varit särskilt stark, men även medierna – som normalt är försiktiga med att kritisera rättsväsendet – har uppmärksammat en rad fall. Vid granskning av mål som Catrine da Costa, Thomas Quick, Joy Rahman, Yasser Askar, Osmo Vallo, Kaj Linna och ”fallet Ulf” har avslöjats förvånande brister. Det finns emellertid skäl att tro att dessa och andra medialt uppmärksammade fall endast är toppen av ett isberg, om ens det. Nedan ges några exempel på kritiken.
I förordet till sin omfattade studie ”Lekmän som domare” (Nordstedts Juridik AB 1996) skriver professorn i processrätt vid Stockholms universitet, Christian Diesen bl a följande: ‐‐‐ ”På universiteten samlas erfarenheter om felkällor vid bevisprövning, utvecklas metoder för säkrare bevisvärdering, men i domstolarna sitter lekmannadomare och dömer efter känslor och fördomar”. ‐‐‐
I en artikel i SvD 2007‐04‐28 med rubriken ”Rättsäkerheten har blivit sämre” skriver hovrättsråden Staffan Anderberg och Roberth Nordh bl a: ‐‐‐ ”Låt oss därför på en gång säga att vi i mångt och mycket instämmer i den kritik som förts fram. Allt är inte dåligt, men mycket kan vara betydigt bättre. Och det som verkligen oroar är att mycket blivit sämre”. ‐‐‐ ”Den fråga som justitieministern, varje riksdagsman, domare, advokat och åklagare bör ställa sig är: Skulle jag – utan möjlighet till egen påverkan – vilja få min sak prövad under de förhållanden som råder idag? Det finns anledning att bäva inför det svaret.” ‐‐‐
I en artikel i SvD 2007‐09‐19 med rubriken ”Domstolar tror främst på kvinnan” skriver advokat Per E Samuelsson bl a: ‐‐‐ ”I över nio fall av tio tror domstolarna på kvinnor och meddelar fällande dom. En lång rad av dessa domar är felaktiga, många män är oskyldigt dömda”. ‐‐‐
Nuvarande JO, professor Hans Gunnar Axberger, som var huvudsekreterare i JK:s första rättssäkerhetsutredning, skriver i en artikel i DN 2005‐05‐29 med rubriken ”Väsentligt högre risk att oskyldiga döms” bl a: ‐‐‐ ”Jag bedömer idag risken att oskyldiga straffas i svenska domstolar som väsentligt högre än jag gjorde när rättssäkerhetsprojektet påbörjades.”
I en artikel i DN 2006‐06‐10 med rubriken ”JK är inte seriös” skriver tre erfarna domare, dåvarande justitierådet Anna Skarhed, hovrättslagman Staffan Levén och lagman Barbro Thorblad bl a: ‐‐‐ ”Kravet på prestation, d.v.s. att avgöra mål, ger inte utrymme för inläsning av ny lagstiftning och litteratur som krävs för att domstolarna skall kunna upprätthålla den höga kvalitet i vårt arbete som medborgarna har rätt att förvänta sig.”
Är situationen sådan vid svenska domstolar att domarna inte hinner läsa lagarna torde konsekvenserna för rättssäkerheten bli allvarliga och behovet av ett fungerande resningsinstitut desto större.
Dessa fem citat av personer som besitter stor kunskap om rättsväsendet ger en aning om allvaret i kritiken, men säger föga om dess bredd
och omfattning. Många enskilda, de flesta advokater och journalister, har gjort beundransvärda ideella insatser för att väcka opinion i denna fråga. Här kan nämnas advokat Pelle Svensson, som redan på 1990‐talet skrev flera böcker om rättsosäkerheten i sexualbrottmål och relativt nyligen en bok om den åttafaldigt morddömde Thomas Quick. Andra namn är journalisten Per Lindeberg som gjort en imponerande studie av Catrine da Costa‐målet och professor Anders Agell, som författade skriften ”Anatomin av en häxprocess” om samma mål. Nyligen har journalisten Thérèse Juel utkommit med en bok som kritiskt granska 10 sexualbrottmål. Den har titeln ”Fällda för sexövergrepp. Om rättsfall i Sverige”.
Den alltmer utbredda kritiken tillsammans med det faktum att betydligt fler har beviljats resning av HD de senaste 20 åren föranledde dåvarande JK, numera justitierådet Göran Lambertz att 2004 tillsätta en rättssäkerhetsutredning. Lambertz motiverade beslutet bl a med att två personer dömda till livstid för mord fått resning under loppet av ett enda år 2001 – 2002. I båda fallen rör det sig om en händelse utan tidigare motsvarighet i svensk rättshistoria.
Utredningsarbetet resulterade i rapporten ”Felaktigt dömda” 2006. Den första utredningen följdes 2008 av en andra utredning med liknande syfte. Denna avslutades med rapporten ”Rättssäkerheten i brottmål” 2009.
Justitieminister Beatrice Ask tillsatte 2009 en utredning rörande förstärkt rättssäkerhet och effektivitet i förundersökningsförfarandet. Utredningsuppdraget avser bl a tillämpningen av objektivitetskravet och förundersökningsledarens ansvar.
I det uppmärksammade ”Fallet Ulf” fick två män, dömda till långvariga fängelsestraff, resning i HD. Männen friades samma år av hovrätten. 2006 offentliggjorde JO en granskningspromemoria om fallet.
I denna riktas allvarlig kritik mot den ansvariga kammaråklagaren, mycket allvarlig kritik mot dåvarande vice riksåklagaren och allvarlig kritik mot Polismyndigheten i Skåne.
I det här sammanhanget bör även nämnas två vägledande domar från HD sommaren 2009. I domarna slås fast att det för fällande dom inte räcker med att den ena parten bedöms som mer trovärdig än den andra. Bakgrunden är att HD i flera domar från början av 1990‐talet öppnade för möjligheten att på vissa villkor döma till ansvar med en anklagelse som enda grund. Domen skulle då bygga på en trovärdighetsbedömning av målsäganden. Om målsäganden ansågs vara trovärdig skulle domen kunna bli fällande. I ett stort antal domar har därför skuldfrågan avgjorts på detta sätt. Härigenom har åklagaren i praktiken befriats från kravet att bevisa sitt gärningspåstående. Bevisbördan har istället kommit att falla på den tilltalade.
Genom domarna 2009 får HD anses ha medgivit dels att sådana domar förekommit i inte obetydlig utsträckning, dels att sådan grund för fällande dom inte uppfyller kraven på rättssäkerhet eller med andra ord, att många kan ha blivit felaktigt dömda. Detsamma kan sägas om de ovan nämnda utredningarna.
Genom att initiera utredningar och framlägga förslag till delvis ganska långtgående förändringar har rättsvårdande myndigheter medgivit att rättssäkerheten i många fall varit eftersatt och att många kan ha blivit felaktigt dömda. Problemen måste ha betraktats som betydande eftersom obetydliga problem knappast kunnat motivera de utredningsåtgärder som vidtagits.
4.
Rättshaverier och deras orsaker
I ett öppet brev till justitieminister Thomas Bodström 2006‐05‐08 skriver 15 kända svenska advokater: ‐‐‐ ”Runtom i våra fängelser sitter idag ett okänt antal män oskyldigt dömda. De är vanliga medborgare, en del familjefäder som blivit falskt anklagade för brott de inte begått, de har därefter blivit indragna i incest‐ och sexualmål där ord står mot ord.” ‐‐‐ ”Målsägandens obestyrkta uppgifter vänds snabbt till sanning. I praktiken läggs regelmässigt
en bevisbörda för oskuld på den åtalades bord, vilket strider mot principerna i varje civiliserat rättssystem.” ‐‐‐ Professorn i civilrätt, kommissionären vid Internationella juristkommissionen Claes Sandgren skriver i en artikel i SVD 2006‐06‐22 bl a: ‐‐‐ ”Ett betydande antal oskyldiga fälls av våra domstolar varje år.” ‐‐‐
Bland de felkällor som kan leda till felaktiga domar nämner Sandgren:

Felaktig trovärdighetsbedömning,

att vittnen ljuger,

att polisen manipulerar bevismaterialet,

att rena misstag begås (t ex att material tappas bort),

att den oskyldige erkänner,

att försvaret är svagt,

att domstolen gör en rättslig felbedömning.
Sandgren refererar också till en uppmärksammad intervjuundersökning i Norge 1998 av 125 mycket erfarna försvarsadvokater. Dessa ansåg att den viktigaste källan till felaktiga domar var det faktum att tvivel inte kom den tilltalade till godo. Andra orsaker var bl a fördomar, otillräcklig erfarenhet, felaktig bevisvärdering och ”oheliga” subkulturer inom de berörda yrkesgrupperna.
Fil dr Max Scharnberg pekar i en artikel publicerad redan 1997‐08‐27 i Arbetet Nyheterna på ytterligare en orsak till felkatiga domar: ‐‐‐ ”Före 1993 var det självklart att försvaret och inte domaren skulle bestämma vilken bevisning den åtalade skall prestera. Sedan detta år har bevisvägran blivit en ständigt vanligare företeelse över hela landet. Domarna förbjuder försvaret att lägga fram större eller mindre delar av sin bevisning – i ett fall så mycket som 95 procent. Det är oundvikligt att detta leder till en markant ökning av felaktiga fällande domar.”
Ytterligare felkällor kan finnas i själva grunden för åtalet vid vissa typer av brott. Inom sexualbrottområdet finns anledning att anta att det stora och växande antalet anmälningar om våldtäkt inte återspeglar en faktisk brottslighet.
Den 27 april 2009 presenterades vid Stockholms universitet en jämförande studie inom EU av anmälda våldtäkter. Studien visade:

att anmälningsbenägenheten mer än fyrdubblats i Sverige de senaste 30 åren,

att Sverige har 46 anmälda våldtäkter per 100 000 invånare. Det är dubbelt så många som tvåan England och Wales (23) och fyra gånger fler än de övriga nordiska länderna, Tyskland och Frankrike,

att länder i Syd‐ och Östeuropa endast har en tjugondel så många anmälningar som Sverige,

att ett land som Grekland har 200 anmälningar per år mot Sveriges 5 000,

att antalet anmälningar ökar i Sverige medan det är i stort sett oförändrat eller minskar i andra länder.
5.
Resning
Efter att en dom vunnit laga kraft skall den i princip bestå (orubblighetsprincipen). Det finns dock en säkerhetsventil i form av resningsinstitutet. När det gäller resning till den tilltalades förmån framstår åberopande av nya omständigheter eller bevis som den i praktiken viktigaste resningsgraden.
Enligt huvudregeln i 58 kap 2§ 4 i Rättegångsbalken får resning beviljas om någon omständighet eller bevis som inte tidigare förelegat åberopas och att detta bevis sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade skulle ha frikänts eller blivit dömd enligt mildare straffbestämmelser om domstolen känt till det. Även om det inte föreligger någon sannolikhet för resning enligt samma punkt kan resning ändå beviljas om det finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan (den s.k. tilläggsregeln).

Vissa forskare framhåller att tilläggsregeln bör tillämpas med försiktighet, medan andra uttalanden tyder på att en mer generös tolkning är möjlig. Så t ex betecknar Ekelöf/Bohman tilläggsregeln som ett ganska oklart stadgande men att dess innebörd enligt motivet är att det är tillräckligt om den nya bevisningen framkallar tvivelsmål om domens riktighet. (se Eklöf/Bohamn: Rättsmedel, 1990, sid 139).
Trots möjligheten att tolka regeln på det sätt som Ekelöf/Bohman förordar har HD och RÅ valt en linje som måste betecknas som ytterst restriktiv när det gäller båda reglerna.
Många advokater har känt sig frustrerade över avslag på ansökningar som tydligt påvisar den underliggande domens orimlighet. De har därför döpt om orubblighetsprincipen till omöjlighetsprincipen.
I en intervju publicerad i Dagens Juridik 2010‐04‐28 säger advokat Pelle Svensson bl a: ‐‐‐ ”Så som det ser ut idag är det i stort sett endast JK och RÅ som kan få sina resningsansökningar beviljade. Utrymmet för enskilda oskyldigt dömda att beviljas resning är försvinnande litet. Den nuvarande ordningen, där mediers stöd indirekt kärvs för att en enskild skall beviljas resning, är helt oacceptabel.”
Svenssons uppfattning är inte ovanlig inom advokatkåren. Många advokater uppmanar resningssökande klienter att försöka få publicitet för sin sak. Det kan förefalla som om HD frångår principen att aldrig bevilja enskild resning endast när fakta i målet läckt ut och allmänheten därigenom får inblick i vad saken gäller. Avslag i ett sådant läge kan uppenbart äventyra förtroendet för rättsväsendet.
I ett diskussionsreferat i Dagens Juridik 2010‐04‐28 formulerade hovrättspresidenten, tidigare RÅ Fredrik Wersäll sin syn på orsaken till orubblighetsprincipens företräde framför sanningsprincipen på följande sätt: ‐‐‐ ”Det är oerhört viktigt att en dom inte ses som en preliminär bedömning, det vore farlig att se HD domar som enkla att riva upp. Risker finns då också att domare blir mindre noggranna”.
Inte sällan uppstår under rättsprocessen allvarliga obalanser till nackdel för den tilltalade. Obalansen vid ansökan om resning kan illustreras med ett uttalande av justitierådet Göran Lambertz i TV4:as debattprogram Kvällsöppet 2010‐10‐13. Lambertz sade att det krävs ”oerhört mycket” för att få resning. Troligen kan alla som vet något om saken intyga sanningen i Lambertz´ ord. Samtidigt är det också uppenbart att det ibland krävs oerhört lite för fällande dom i underrätt. I trovärdighetsmål behöver inte åklagaren bevisa någonting alls. Bevisbördan övervältras i stället på den dömde som efter fällande dom tvingas söka finna oerhört starka bevis för sin oskuld.
6.
Ett justitiemord
2004 dömde Hovrätten för Västra Sverige en man från Göteborgstrakten till fängelse i tre år för våldtäkt på och sexuellt ofredande av sin styvdotter. Två lagfarna domare förklarade sig skiljaktiga. Mannen hade tidigare friats i tingsrätten, varvid två nämndemän förklarade sig skiljaktiga. I målet förekom vare sig teknisk bevisning eller vittnesmål som kunde binda mannen till den påstådda våldtäkten. Domen grundades helt på en trovärdighetsbedömning av flickan. Vid tiden för händelsen bodde och arbetade mannen på en ö ca 10 mil från brottsplatsen. Förundersökningen har stora brister. Bl a har personer som eventuellt kunnat styrka målsägandens berättelse inte kontaktats. Målet analyseras närmare i skriften ”Rättviselotteriet” av professor Gunvor Wallin och artikelförfattaren.
På sidan 23 i skriften finns en sammanfattning i punktform av omständigheter som talar för att domen är felaktig.

(Resterande del av artikeln finns att läsa på www.rattsstatensvanner.se, under samma överskrift)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

AddThis Social Bookmark Button
 
« FörstaFöregående1234567NästaSista »

Sida 1 av 7